Göteborgsposten – 4 april 1870, sida 2

Den spräkföra kammarjungfrun, som förut fört ordet, a inföll nu: I — Jag påminner mig tillochmed att han yttrade så här till mig: Tänk grefven som i sin byrå har så mycket renningar, att vi a lesammaus kunde få en förmögenhet deraf! — Hurudan karl är han? i Denna fråga qväfde alideles domestikernas talträngdbet. Ingen vågade yttra sig, ty hvarochen insåg nogsamt att det minsta ord skulle kunna tjena till grund för en ; förskräcklig anklagelse. Men stalldrängen i huset midt emot, som brann af ifver att få blanda sig i samtalet, hade inga betänkligheter. — Gucspin är en dugtig gosse, svarade han. Han har lefvat med i verlden och känner till allting. Han har visst vurit rik en gång; men nu arbetar han af alla krafter, ty han har sin glidje af att arbeta. Under det hr Plantat med till utseendet tankspridd min lyssnade till dessa vittnesmål, eller rättare detta sladder, undersökte han omsorgsfullt muren och porten. Då stalldrängen hunnit till denna punkt, ansåg fredsdomaren tiden vara inne att blanda sig i samtalet. — Alldeles nog, sade han till hr Courtois stora harm. Innan vi fullfölja detta förhör, är det bäst att vi söka få brottet konstateradt, om ett brott blifvit begånget, hvilket ännu ej är bevisadt. Må den af er som har en nyckel öppna porten. Kammartjenaren hade nyckeln, han öppnade och allesammans trängde in på den lilla gården. Gendarmerna