Göteborgsposten – 4 april 1870, sida 2

af otalsrådet under diskussionen angående budgeten för Paris. Dessa upptäckter sägas öfverstiga de vildaste beskyllningar af f. d. presekten Haussmanns argaste fiender. Det nya lånet om 200 mill. francs har uppolukats för betalandet af redan utförda arbeten, och man erfar nu, att det skall vara omöjligt att under flera år fortsätta de redan påbörjade företagen. — Detta är liktydigt med afskedandet af en massa arbetare. Huru skall det då gå med lugnet i den franska hufvudstaden? — Dertill kommer, att medlemmar af municipalrådet, statsrådet och ministeren, som åtagit sig att intör lagstiftande kåren försvara hr Haussmann, alla förklara att de blifvit förda bak ljuset och ej halt någon föreställning om sakernas verkliga tillstånd. Ärendet kommer snart inför lagstiftande kåren. Nya stormar! Ett rykte vill neml. veta, att stadens deficit uppgår ända till — 600 mill. francs! Kejsardömets fiender söka äfven ifrigt att begagna prins Pierre Bonapartes frikännande som ett medel att åter upphetsa emot detsamma den på sistone mera vänligt sinnade opinionen. Jules Ferry har tillochmed redan i lagstiftande kåren föreslagit, att man skall upphätva den höga domstolen, så att vogz kommer ämnet att bibehålla sig på tapeter. De oförsonliga tidningarne håna naurligtvis. Marseljäsen uttalar följande, tryckt med halfstora bokstätver ötver hela sidan: Pierre Bonaparte är frikänd. Victor Noir är i grafven. Ulric de Fonvielle är i fävgelse. Henri Rochefort är i fängelse. Milligre, Rigault, Bazin, Dereure äro i fängelse. Pierre Bonaparte är frikänd! Det andra oförsonliga bladet, Rappel, säger: Prins Pierre Bonaparte är frikänd. Om de republikanska tidningarne ensamma förkunnade det, så skulle man naturligtvis tro, att de förtalade kejsardömet. Nen man behöfver blott läsa regeringens tidningar, och man skall ge, att kejsardömet erkänner det. Borgarena bafva således för framtiden endast ett att göra: de måste köpa revolvrar, vakta sig för prinsen och skydda sig sjelfva. Då prinsen blifvit af juryn i Tours frihänd, spred sig underrättelsen härom som en löpeld genom staden, och en ofantlig menniskomassa samlades utanför Hötel de YUnivers, dit man väntade prinsen, som der hade sin bustru och sina barn. Han kom mycket riktigt i en hyrvagn, åtföljd af kommendör Ramolini nch Theodore de Grave, tvenne förtrogna vänner. Gensdarmer togo prinsens hand och kyste den; hans landsmän omfamnade honom; andra ubringade lefverop för honom o. 8 v. Sent omsider kunde prinsen draga sig tillbaka i botellet, hvars portar slötos efter honom. Men på gatan fortforo letverop, och prinsen måste visa sig vid fönstret, der han mottogs af ropen: ÅLefve prinsen! Lefve keäj-aren!? Marskalk Baraguay dd Hiiliers och prefekten lyckönskade honom personligen, en amerikansk general Robert Andersson, som bor i Tours, skickade honm si:t kort Åavec mes sincdres felicitations. Engelskor och ameriganskor sylde hans rum med blombuketter .. De. ligger en obehaglig förvridning i denna ylining af en person, som dock utgjutit menulskoblod. Kl. 4,7 på morgonen d 28 Mars anlände prinsen till Paris, der han genast begaf sig vill Auteuil, hvarest han stängde sig inne i sitt rum och befailte, att ingen skulle få insläppas. Han emottog dock prins Murat, som kom för att lyckönska honom. Prinsens hus bevakas af polis, emedan ett rykte gått, att betolkningen från förstäderna ämnade sig dit, för att sätta eld på huset. Men staden är lugn, och intet slags demonstration afhöres. Prinsen sjelf skall ej stanna i Paris, utan har tått befallning om att genast afresa, man säer till Amerika. Samma dag anlände Ledru-Rollin med sin hustru till Paris, men endast på genomresa. Den 7 dis ega valen i franska akademien rum. Olliviers är otvitvelaktigt. Det af telegrafen förut antydda uppträlet vid ekumeniska mötets i Ro m sammanträde d. 22 Mars synes ha varit af den mest stormiga art — en formlig skandal. Diskussionen vände sig om första afdelningen at törslagen angående tron, hvilken omfattar 21 canones, riktade mot ateismen, panteismen och rationalismen. För hvarje gång som en taare ur minoriteten fick ordet, hördes ett sorl at ovilja. Kardinal Schwarzenberg afbröts örst, då hau riktade en ganska afgörande kritik mot förslagen; men presidenten albröt honom dock i så foglig ton, att kardinalen kunde sluta sin bestämda protest. Han följdes at Moreno, biskop af Ivrea, hvilken framställde några kloka och hofsamma betraktelser, men ej kunde höras, på grund af mumlat från några spanska och italienska biskopar, hvilka tycktes vilja afsigtligt öfverrösta stas