Göteborgsposten – 4 april 1870, sida 2

lagarne den andra, så att här består en konstituerande och en lagstiftande församling såsom tvenne lagstiftande kamrar. Kejsaren har redan insett det obeqväma i detta system. . Vi föreslå eder derför att förklara, det senaten delar den lagstiftande makten med kejsaren och lagstiftande kåren. Såsom denna skall den ha initiativrätt till lagarne och rätt till omröstning öfver desamma. Dock måste enligt en beståndande regel skattelagarne först antagas af den lagstiftande kåren. Det är svårt att bära hand på en politisk korporations väsentliga attributer, utan att öfverväga, huruvida det icke är bäst, att ändra det sätt, hvarpå den förnyas. Man har i afseende på senaten ej underlåtit att göra detta, och några ha föreslagit att lägga senatorernas utnämningar i generalrådens (landstingens) händer. Vi ha icke antagit detta system. Rätten att välja medlemmarne at en andra (första) kammare är en af kronans attributer. Då folket insatte dynastien, uppdrogs denna rätt åt densamma, såväl som rätten att utse domare; oafsättligheten kan i båda fallen anses vara en tillräcklig erhet för autoritetens oberoende. Man har jemfört generalråden med de olika staternas lagstiftande församlingar i den amerikanska unionen. Generalråden skola dock, äfven sedan deras befogenhet förstorats genom en decentralisationslag, endast ha en mycket aflägsen likhet med de amerikanska lagstiftande församlingarne, hviika äro verkliga parlamenter. I Amerika är senatens organisation i alla sina delar för öfrigt blott konseqvensen af det federativa systemet. Alla de valsystem, som hittills uppställts, skulle ej tillfredsställa oss. De skulle försvaga, i stället för att stärka senaten och reducera den till att endast vara en matt vrångbild af lagstiftande kåren. För öfrigt, hvarför öfverlemna i ett land, hvarest allmän rösträtt råder, allt åt valets tillfälligheter? Hvarför icke behålla medlet att belöna utomordentliga tjenster, att gruppera landets berömda män, att begagna deras erfarenhet och på samma gång införa utmärkta män, hvilka skulle, emedan de hvarken ega det lokala inflytande eller den folkgunst, som betrygga valens fråmgång, under hela sitt lif förblifva åsidosatta, onyttiga och otåliga, om ej kejsaren hade makten att inkalla dem och sätta dem i förbindelse med landet, — införa dem i det offentliga lifvet och utbilda dem till studium, diskussion och handhafvande af det allmännas angelägenheter. Men det finnes i senatens organisation en lucka, hvilken bör ifyilas. Lagstiftande kåren håller suveränen inom skrankor genom rätten att votera bevillningen och lagarne och genom den ministeriela ansvarigheten; den hälles sjelf inom skrankorna genom senatens öfvervakande och genom den upplösningsrätt, som tillkommer kejsaren. Senaten hålles deremot af ingen inom skrankorna. Antag, att den befinner sig i kamp med andra kammaren och suveränen, såsom det har händt i Frankrike vid räntekonverteringen och i England vid valreformen; i så fall finnes ingen utväg att lösa förvecklingen, och en enda makt skulle kunna förlama de båda andras session. Det är derför oundgängligen nödvändigt att i författningen införa en princip, som i afseende på den oafsättliga kammaren ersätter den upplösningsrätt, för hvilken andra kammaren är utsatt. Af detta skäl föreslå vi, att kejsaren må erhålla rättighet att öka senatorernas antal. På detta sätt skall nationens inflytande kunna omedelbart utöfva sin verkan på en statskorporation, hvilken annars skulle vara detsamma undandragen.. IL Hr Ollivier framhåller i denna afdelning åtskilliga bestämmelser, hvilka finnas innehållna i senatsconsultan härnedan. III. Exposben omfattar i denna afdelning en snabb öfverblick på den konstitutionela sty relsereformens utveckling och slutar sålunda: Mina herrar senatorer! Vi hysa den förhoppning, att i skolen erkänna det af oss framlagda senatsbeslutet. Skulle det ha till resultat minskning i eder makt, så skullen i icke bringa ett af det allmänna intresset fordradt offer. Nen i ären de vid den konstitutionela omgestaltningen främst intresserade. Fastän den grundlagstittande makten var ett vigtigt privilegium, så ha likväl tillfällena att utöfva den ej nog ofta yppat sig, för att sysselsätta en stor församling. Edert deltagande i den vanliga lagstiftande verksamheten skall gifva relief åt eder erfarenhet och edra insigter. Landet skall vinna det, som i sjelfva vunnit. Då dess institutioner derigenom stärkts, skall det marka, huru det närvarandes säkerhet och förtroendet till framtiden växa, och nya lättnader skola erbjudas åt den försonina och det närmande, som, långt ifrån att bringa kejsardö9 i sara. aro för detsamma en styrka och en ära. I det jag slutar, bör det sista ordet egnas den upplyste suverän, som tagit initiativet i denna afgörande reform. Plutark har sagt, att det största, som en menniska kan utföra, består deri, att hon gifver sitt tosterland friheten. då hon eger den oinskränkta makten. Kejsaren har denna ära. Vi veta, hvem som skall i historien dela densamma med honom-Ministern upplaste derester senatsbeslutet, hvars bestämmelser kunna sammanfattas i följande fem punkter: 1. Tronen är ärftlig inom familjen Bonaparte; 2. Ministrarne utnämnas af kejsaren och stå på samma gång i ansvar inför honom och kamrarne; 3. Statsrådet, som skall förbereda och utarbeta lagförslagen, bibehålles; 4. Den lagstiftande kåren väljes genom allmän valrätt efter det nu bestående systemet; 5. Senaten valjos af kejsaren bland lanets mest ansedda personliz-h-:er. Rejsarenrs rätt att vädji till en allmän folkomröstning, då det gäller att förändra återstående bestämmelser i 1852 ars sörsattning bibehål es. Den allmänna tillfredsstallese, som råder öfver detta kejsardömets algörande steg på konstitutionalismens väg, ha vi förut omnämnt. Tyvärr undant:änges dock denna lyckliga känsla af andra dagens dystra on-dits. Så be rättas, att de oangenåmaste upptäckter gjorts u —