Göteborgsposten – 1 april 1870, sida 1

n , äfven på en landtmannaminister äro tillämpliga. En annan omständighet, som gör utt man måste med tillfredsställelse helsa att lenna gång -Akitosels rådslag blifvit om inet och att oppositionens anslag icke lyckats, ir den, att det sätt hvarpå den sistnämnda rått till väga vid sitt sträfvande att sjelf nå naktens tinnar, icke kan fullkomligt gillas. Det bar nemligen icke varit genom att framägga något innehållsrikt och mångsidigt prozram för vårt lands politik, bygdt på sundare och sannare grundsatser, än de hvilka gitva sin färg åt det nuvarande regeringssystemet, som oppositionen sökt vinna sitt mål, utan medlet har bestått i ett ensidigt framhäfvande af en enda, men kanske också den populäraste bland regeringsdygderna, sparsamheten. Härigenom har partiets äflan fått en viss likhet med en entreprenadauktion, vid hvilken något skall öfverlåtas ät den minstbjudande. Det har här varit statemaskineriets vidmakthållande som landtmannaspekulanterna benäget åtagit sig till ett särdeles lågt pris. Attacken mot den nuvarande konseljen har dock icke bestått endast i den hufvudi drabbning, som i anledning af beväringsions den utkämpades; redan förut hade man i sörkänsla af denna drabbnings mindre gynsamma utgång, pröfvat sina krafter i en mindre strid. ; Det var vid dechargebetänkandets föredragning i Första kammaren, som elementer från j alla de olika partigrupperingar, af hvilka vår representantförsamling är sammansatt, framstodo för att, hvar efter sin stämning, gifva regeringen tillkänna hvad dess frid tillhörde. I många tungomål talades här: man hörde har den varma såväl som den ljumma vänskapens språk, och äfven det principiella motständoet trädde med öppet visir inom skranket vil denna oratoriska tornering. Man har tvistat om grundlagsenligheten af en dylik debatt, och en stor auktoritet, ju; stitiestatsministern, uttalade vid sistnämnda: villtälle ett starkt tvitvelsmäl om huruvida ea dylik hade något stöd i Sveriges konstiutionella rätt. Emellertid står det fast att fräånvaron af ett genom grundlagen sjelf anvisa tllsälle att i en allmänt politisk diskussion med regeringens representanter utbyta meningar om de stora ledande principer, som böra ligga till grund för statens utveckling, utgör en bland de största bristerna inom vårt representativa lif. Denna brist måste afhjelpas, på häfdens väg om också icke genom uttrycklig lagbestämmelse, i enlighet med det sätt hvar på interpellationsrätten förut vunnit insteg i vår riksdag, och tveksamt kan endast du blifva, vid hvilken af de trenne stadierna i riksdagens verksamhet — trontalet, budgetförslagets framläggande eller konstitutionsutskottets dechargebetänkande — diskussionen om de allmänna principerna bör förekomma. Granskar man nu närmare de intressanta föredras, som i Lördagens sammanträden inon Första kammaren sågo dagen, finner man dem först och främst karakteriseras af den urbana form, hvilken alltid så fördelaktigt utmärkt särskilt denna representantförsamlings förhandlingar. Hade man sig icke på förI hand bekant att de klingor, som här korsa i hvarandra, blitvit dragna på fullt allvar, kunde man nästan förmoda sig vara vittne till en i lj i skenfäktning, der motståndarne söka att i lätsade utfall och parader till egen öfning och allmänhetens beundran mäta sina kratter. Hvad som dernäst var gemensamt hos opponenterna mot det bestående systemet var det att inga positiva felsteg törebråddes regeringen, utan endast underlåtenhetssynder, och bland dessa utgjorde bristen på initiativ en hos alla talare återkommande anklagelsepunkt. Man kan, äfven med god vilja att se vår ministers såväl ord som gerningar i bästa dai 1 1 i H i Ui3i3i3 DISEASE EEE ERE 8.