Göteborgsposten – 1 april 1870, sida 1

— Philippe, ropade han till sin son, hemta hit en trädgren som vi kunna använda till årpinne i stället för den här, som är oduglig. — Genast, svarade Philippe. Det fanns ej ett enda träd på ängen. Den unge mannen styrde derföre kosan mot Valfoeuillgs park, som låg blott några steg derifrån, och utan att bry sig om förbuj det mot att göra intrång på andras egor hoppade han öfver det breda dike, som omgaf hr de Trömorels egendom. Han beslöt skära af en gren på en af de gamla pilar, som 1 detta ställe sänka sig ända ned till vattenytan. Han hade knappt hunnit taga upp sin knif ur fickan, under det han såg sig omkring med tjufskyttens oroliga blickar, förrän han uppgaf ett rop al förfäran. — Min far! min far! — Hvad är det? frågade den gamle tjufskytten utan att röra sig från stället. — Kom hit, min far, fortfor Philippe, i himlens namn skynda er! Jean Bertaud förstod att det måste vara något utomordentligt på färde. Han lade ifrån sig skopan och skyndade, han också, till parken. Äfven han stannade förfärad inför det skådespel som skrämt Philippe. På flodstranden, bland svärdsliljor och säf, låg liket af en qvinna utsträckt. Hennes långa upplösta hår föt bland vattenväxterna; hennes klädning af grått siden vari trasor och nedsölad af smuts och blod. Hela öfre delen