Ministeren och dechargebetänkandet. Det är nu nägot mera än en vecka sedan vi mottogo ett telegram, i sinom tid våra läsare behörigen medoeladt, hvari förkunnades att emedan det at K. M:t vid innev. riksdag åskade anslaget till beväringsmanskapets öfningar hade all utsigt att vid kamrarnes gemensamma omröstning segra, den väntade ministerkrisen komme att uteblifvax. I Lördags törsiggick den samfälda voteringen och bekräftades dervid den sörmodan, som at vår telegratkorrespondent blifvit uttalad, i det regeringens förslag med en majoritet at 174 röster mot 123 verkligen rönte framgång. Vårt land har emellertid stått vid randen af en ministerkris och de män, som under en följd af år innehaft sina platser vid konungens rådsbord, skulle hafva vikit för andra, sävidt icke en kompakt röstmajoritet inom Första kammaren rest sig som en oöfverstiglig dam mot den antiministeriella ström, hvilken utgående från Andra kammaren hotade att i sin fart bostskölja äfven taburet terna. Om också faran för ögonblicket är ö! verständen, torde det likväl vara skäl att något litet reflektera på densamma, ty det finnes ingen visshet för att den ju icke snart skall kunna återvända. Vi tillhöra icke antalet af de den nuvarande ministörens blinde beundrare, hvilka finna allt hos densamma va ra utan vank och utus lyte. Men vi kunna ej anse det för en tillfallighet att just denna ministere längre ål någon annan förmått bibehålla den upplysta befolkningsmajoritetens aktning i en tid, dv folkgunstens vexlingar sannerligen icke äro mindre än förut, och under en ötvergångsveriod, sådan som den närvarande, då den svår: konsten att säkert styra statsskeppet varit svårare än någonsin. Utsatt för en dubbel opposition — å ena sidan af dem, hvilka förmeva landet genom ministerens tillskyndeise hafva blifvit kastadt ut i radikalismens vådor, ä andra sidan af dem, hvilka betrakta de tagna stegen blott såsom halfmesyrer — har regeringen i sin nuvarande sammansättning gåt sin väg sjelfständigt framåt, tagande till ledstjerna endast sin egen öfvertygelse om hvad landets sanna fördelar kräfva. En hög moralisk karakter, fackduglighet och en af intresse genomvärmd pligtkänsla äro vidare egenska per, hvilka at motståndare liksom af vän erkännas tillhöra de särskilda ministrarne. Och dessa förtjenster, hvilka redan i och tör sig tagne äro sådana att de måste göra det önskligt för ett folk att kunna bibehälla dem i tronens närhet, förlera icke genom jemförelsen med hvad som ske skulle, tör den händelse nya krafter träda upp att verka i de gamlas ställe. En ministervexling komme icke allenas att innebära ett ombyte af personer, utan ålven af system. Det vore naturligtvis koryföerna inom det s. k. landtmannapartiet, som skulle intaga de afgåendes ställen och man kan om dessas förmåga hysa ganska höga be; grepp, utan att derför anse det alla egenska per, hvilka på de nuvarande ministrarne p: .2j. H3n33333—