Göteborgsposten – 29 mars 1870, sida 2

Victor med fullkomligt lugn. Jag skall ej vara der för att höra på det! Han gick ut ur huset. Douglas Dale hade ännu ej återfått sitt medvetande, och det fanus ingen annan som kunde hindra Carrington från att afligsna sig. En stund gick han framåt utan att veta hvart, ur stånd att fatta något klart omdöme öfver de händelser som inträffat. Men mörka, rysliga fantasier banadess g väg senom hans hjernas kaos. Det skulle bli en rättegång — något slags rättegång! — Douglas Dale skulle ej gå miste om den hämnd lagen kunde gifva honem. Ilans brott — hvad var det väl? Utt försök till mord — ett det nedrigaste, hiskligaste, mest upprörande mordförsök man kan tänka gig. Hvad hopp kunde han ha om förbarmande, kunde han vänta en sådan svaghet af andra. Men i sin ytterliga förtvislan uppehöll han sig ej så mycket vid tanken på hvad som möjligen skulle komma att hävda. Det som för honom kändes bittrast var att han misslyckats, att hans hopp gäckats, att han lidit en outsäglig förödmjukelse. Han hade trott sig oöfvervinnelig, han hade trott sig öfverlägsen andra menniskor genom sin intellektuela styrka och sin samvetslösa grymhet. Och hvad var han vu? En gäckad falak spelare, hvars alla rörelser på det stora schakbrädet varit lika många misstag, steg för steg ledande till resultatet — schak och matt! Champfontaines förfallna ruiner reste sig framför honom, som i en vision, svarta mot en blodröd sky. — Jag kan nu fatta dessa 1793 års afgrundsandar —