Göteborgsposten – 28 mars 1870, sida 1

sade mr Larkspur. Ni har väl ej glömt damen som lefver så lugnt och tillbakadraget nära Richmond, och hvilken sir Reginald Eversleigh visar en sådan uppmärksamhet? Ni kommer väl ihåg ullt hvad j:g sagt er om henne och huru jag fick reda på att hon var mr Dales tant ehuru han ej kände till henne? — Ja, ja, svarade lady Eversleigh hastigt, jag minns. — Nåväl, mylady, denna dame är lady Verner, myladys mor. Lady Eversleigh var nära att öfverväldigas af de mäktiga känslor som trängde sig på henne. Hon var sålunda kusin till den man som visat henno ett sådant förakt och förorättat henne så djupt, hon var en medlem af den stora familj hennes man tillhört, hans jemlike i rang och förmögenhet! Hon, den qvinna hvars skönhet blifvit använd som lockbete för att draga Valentine Jernam mot en förtidig död, hon som nästan bevittnat hans mord, hon hade Valentines bror att tacka för återfinnandet af sin slägt, för sina belackares förödmjukande, för sitt återviunande af en hög plats i samhället, för tillintetgörandet af Reginald Eversleighs planer på lady Verners förmögenhet och — främst af allt — för sitt barns återfinnande. Heunes egna anslag, hennes egen hallstarrighet hade blott ledt henne i ytterligare faror, i bittrare sorger; men försynen hade uträttat stora ting genom denne främling, mellan hvilken och henne sjelf fanns en så sorglig föreningslänk. — Kan ni någonsin förlåta mig, kapten Jernam, sade hon, för den andel jag haft i er brors öde? Måste jag alltid synas förhatlig i era ögon? Skall mrs Jernam någonsin