Göteborgsposten – 28 mars 1870, sida 1

kiksdags-Kaleidoskop. XVII. D. 24 Mars. Om jag skulle försöka att mera i detalj skildra alla de besynnerliga tilldragelser, ömsom djupt allvarliga, ömsom i hög grad komiska, hvilka inträffat under hufvudtitlarnes behandling, eller som stått i nära sammanhang med dem, så blefve det ganska lätt att dermed fylla några nummer at Göteborgs-Posten; men ett så mödosamt arbete vill jag ej pålägga mig, och derföre må det tillåtas mig att blott skildra några episoder. I mitt förra bref belyste jag den skandalösa intrig, som vissa af statsutskottets mest framstående ledamöter från Andra kammaren uppgjort, och hvilken höll på att lyckas, i afsigt att i strid mot samma utskotts enhälligt gjorda tillstyrkan åstadkomma nedsättning å anslaget till indelta armens vapenöfningar — en intrig hvilken egentligen afsåg att verksamt befrämja den efterlängtade ministerkrisen. Man mäste likaledes såsom en intrig i samma syfte, men i vida större skala och mera oförbehållsamt anlagd, karakterisera majoritetens inom statsutskottet åtgärd, att vilja tvinga regeringen tillgripa den allmänna beväringefonden, afsedd för beväringsinrättningens vidare utbildning, om K. M:t finner nödigt att år 1871 låta andra klassens beväringsmanskap undergå öfning. Det försåtliga i utskottets åtgärd låg deri, att om K. Al:t använde nämnde fond enligt utskottets anvisning, så uppgaf K. M:t sin kontraktsenliga och konStitutionella rätt, att öfver beväringsfonden förfoga för det med densamma afsedda ändamål. Vägrade åter K. M:t att tillgripa nämnde fond på det sätt som utskottet föreslagit, så måste andra klassens beväring icke öfvas 1871, och då drabbade klandret och ansvaret derföre regeringen. Man torde blott erinra sig kapt. John Ericsons taktlösa anfall mot krigsministern för åtgärden att i år inställa en bevä ringsklass vapenöfningar, af hvilka just denna klass skulle haft föga nytta — ett anfall som dock icke bemöttes ens af dem hvilka väckt motioner i samma syftning som krigsministerns omförmälda åtgärd. I mitt senaste bref antydde jag tillvaron af en kamarilla och ett betänkligt spel bakom kulisserna; att ett sådant spel bedrifves och alt det allt mindre hemlighålles, visade sig an mera tydligt då anslaget till beväringens vapenöfningar behandlades. I Första kammaren förordades statsut skottets förslag — beväringssondens tillgripande — så lifligt och så ifrigt af förste hofetallmästaren Tornerhjelm, att något tvifvel ej vidare kan uppstå derom att åtgärden gillas på aldra högsta ort. Nämnde talare kan i berörda fall — och äfven i andra frågor — betraktas som en mätare för lufttrycket i den högsta regionen. Hans framställningssätt är 1 hög grad originelt, men hans åsigter äro cke originala. Hans vid innevarande riksdag väckta motioner, af hvilka den ena återkallades och blef, till stor skada för våra kuriositetssamlingar, otryckt, bära derom vittnesbörd. Men just dessa motioner jemte hr Pornerhjelms yttranden ifråga om bevärings tondens spoliering gifva vid handen, aLt den som utöfvar det starkaste trycket på hr Tor nerhjelms politiska qvicksiltverpelare icke är benägen för beväringsinstitutionens utbildning enligt nuvarande krigsministerus åsigter. Om denna obenägenhet vore mindre att säga, så vida den öppet framträdde i den k. propositionen (fjerde hufvudtiteln). Men att, då i den begäres anslag tör beväringsmanskapets vapenölningar, samtidigt med att just den eller de som ifrigast bekämpa detta anslags beviljande röna prof på regentens synnerliga bevågenhet och törtroende, är icke rent spel, och dermed kan ej annat åsyftas än att paralysera de ansvariga rådgitvarnes ställning. I täflan med den ofvannäwnde talaren, men mera agressivt mot ministören, uppträdde gretve Gösta Posse, hvilken såsom represen tant och talare redan för länge sedan öfverskridit det sublimas och uppnått det löjligas ståndpunkt och hvars ifriga strätvan säges gå ut på att bilda ett fruktansvärdt parti, som