Göteborgsposten – 28 mars 1870, sida 1

en skämtsam ståndsbroder tagit sig friheten föreslå böra kallas Gorllla-partiet. Nämnde grefve hyllade den åsigten att när det gäller besparingar, äfven om de äro fiktiva, så måste den konstitutionella principen gifva vika. Kontraktsenliga aftal mellan regeringen och representationen kunna saklöst af den senare öfverträdas när det lönar sig, och med hvarje anslagsvägran bör regeringen finna sig nöjd. — Jag tror också att grefven ej skulle vara obenägen, utan finna sig särdeles lämplig att just på dessa vilkor gå in i ministeren. Vid slutet af sitt drundrande anförande, hvilket ökade det starka luftdragot uppe på åhörareläktaren, meddelade han sin politiska trosbekännelse, hvilken jag förmodar skall beaktas af den som framdeles får i uppdrag att konstruera en ny ministÖr. Den minister, yttrade grefve Posse, som genom att taga al sked besvarade representationen i en beskattningsfråga, vore ej längre värdig nationens förtroende. Man kan således göra räkning derpå att om gretve Gösta Posse lyckas bh minister, så är han redan tast besluten att alldeles icke vara ömtålig, om anslag vägras som äfven han anser nödvändiga, och att endast lemna sin fåtölj när döden afbryter hans bana elier representationen mot honom använder handkraft. — Nämnde grefve skörda de genom sitt anförande en obestridlig triumf, eller, kanske rättare sagdt, han åtnjöt en utmärkelse. Fastän flera talare efter honom hade ordet, blef dock hans hela argumentation oberörd, en företeelse, hvilken den ädle grefven åtminstone sjelf betraktar såsom en både moralisk och polltisk seger. Med temlig visshet kunde beräknas, att majoriteten i Andra kammaren företrädesvis skulle omfatta statsutskottets förslag, och ej taga hänsyn till frågans konstitutionela ståndpunkt. Att den af ett ganska stort antal ledamöter blott skulle betraktas som ett penningearrangement, och att det således var både rätt och tillbörligt att taga der tagas kan, bör ej företalla besynnerligt. Den annars i alla frågor så ytterst tveksamme hr L. J. Hierta var nu beslutsam och modig nästan som ett lejon; han försäkrade sig icke hafva kunnat öfvertygas af den undervisande ledamoten från Upsala (prof. Ribbing), men mot dennes logiskt bindande deduktion uppträdde dock hr Hierta, på hvars stora förlag ingen handbok i legiken utgifvits; när dertill den annars samvetsömme hr Hedengren förklarade sig vara upphofsmannen till utskottets förslag och förordade strandhugget till förekommande af skatteförhöjning (oppositionens schiboleth pro tempore) och då slutligen gref. ve Arvid Posse och hr Jöns Pehrsson, äfven i denna fråga Castor och Pollux, förordade utskottes förslag, så gjordes ej mera behol. Det kan visserligen icke fordras att på långt när alla af kammarens ledamöter mäktade sätta sig in i denna fråga, då det befinnes att den till och med, ur rent praktisk synpunkt betraktad, stod ganska oklar för en af statsutskottets egna ledamöter. Då d:r Rundgren icke blott i likhet med prot. Ribbing påstod att utskottet begått ett lagbrott, utan äfven att det gjort sig skyldigt till ett svek, när det sagt om K. M:t finner nödigt att under 1871 låta öfva andra klassens beväring, och vidare påstod att utskottet velat eludera en gilven lag (beväringslagen), så protesterade borgmästare Ahlgren mot d:r Rundgrens tillvitelser, ty om k. M:t icke funne skäl att med beväringston dens medel bekosta andra beväringsklassens fningar nästa år, så vore K. M:t osörhindrad, menade hr Ahlgren, att vid början af nästa riksdag framlägga ny proposition i ämnet, d. v. s. att då begära anslag till nämnde öfrnin zar. Det är dock uppenbart, att om än er sådan åtgärd at K. M:t emot all rimlighet skulle vidtagas, och om än den skulle hatva ill följd att anslaget då beviljades (hvilket i syvnsamt fall icke kan beslutas tidigare än i Mars månad 1871), så är det icke möjligt att proviantuppköpen på så många ställen der beväringsöfningarne ega rum kunna upp göras nog tidigt, utan att provianteriagskostnaden betydligt fördyrades, och ovisst är atven om beväringsmötena ändå i rätt tid kunde hållas. Om således hr Ahlgren verkligen hade allvar med hvad han yttrade, så visar sig deraf tydligt att han icke var hemmastada med den tråga, hvari han med så mycken suffisans uppträdde. Jag betonar denna omstän dighet, cnär hr Ahlgren ifrån att under de tre föregående riksdagarne hafva, trots itriga ansträngningar, spelat en ohetvdlig roll. och