Göteborgsposten – 26 mars 1870, sida 2

nare öden, ty hon blef sedan sir Oswald Eversleighs hustru. Mr Colburne lyssnade till denna del af Milsoms bekännelse med spändt intresse. — Namnet? frågade han; namnet på den dame som bodde i Florens och var mor till barnet? Säg mig namnet! — Verner, sade den döende mannen i en hes hviskning, lady Verner; barnets numu var Anna. Han var mycket nära sitt slut då han fulländat denna rysliga historia. Under det mr Colburne sökte tala fridens och tröstens ord för denna mörka, förskräckta, skuldbelastade själ, låg mrs Miller på knä vid bädden snyftande konvulsiviskt. Plötsligt erinrade hon sig det barn hon fått i sin vård. Hade hans berättelsc om detta barn varit sann? Var äfven hon offer för ett brott: Hon väntade med förtviflad otålighet och den vanliga vördnaden hos den klass hon tillhörde, tills rar Colburne upphört att tala. Då lade hon sina läppar tätt intill den döende mannens öra och sade: — Thomas, Thomas, för Guds skull tala med mig om barnet — hvem är hon? Är det sannt som du berättade mig? Om ej, så rätta det — oh, broder, broder, rätta det — innan det är för sent. Hennes bedjande röst uppfattades af broderns tröga hörsel; en svag ryckning, som om han förgäfves försökt att tala, märktes på hans bleka läppar. Men det vanställda hufvudet, inlindadt i sina hiskliga bamlager, var orörligt; armen gjorde ingen ätbörd. Pafängt öppnades de bleka läpparne, ögonlocken darrade, det breda bröstet skakade — derefter blof allt stilla och Ssarto Milsam var dä