Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 2

vill ni spara mig qvalet att yttra ord som måste uppfylla er med blygsel? — Jag förstår er ej, mumlade Pauline i det hon betraktade honom med en blandning af fruktan och bestörtning. — Obh, Pauline! utropade Douglas; hvarföre försöka fortsätta ett bedrägeri som jag afslöjat? Jag vet allt. — Hvad allt? frågade den bestörta qvinnan. — All er brottslighet — all er nedrighet. Oh, Pauline, erkänn det förräderi hvarigenom ni velat beröfva mig lifvet, och som, då detta misslyckats, för alltid förstört min frid. Om ni är mensklig så låt ett ord of samvetsförebråelse, ett svagt uttryck af ånger bära vittne om er qvinnliga natur. — Jag kan endast tro att han är vansinnig, mumlade Pauline för sig sjelf, i det hon med undrande blickar betraktade den som så grymt anklagade henne. — Pauline, låtsa åtminstone icke missförstå mig. — Era ord, sade madame Durski, tyckas mig vara en en yttring af vansinne. För himlens skull lugna er och tala tydligt. — Jag tror jag talat fullkomligt tydligt. — Jag kan ej upptäcka någon mening i era ord. Hvad är det ni vill att jag skall ångra? För hvilket brott anklagar ni mig? — För det svåraste och grymmaste af alla brott, svarade Douglas; för mord. (Forts.)