Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 2

ning, men med den skilnad, att de i vära lagstiftande församlingar vidtagna anordningar hafva till största delen för ändamål att försvara minoriteten mot majoriteten. Här deremot tyckes allt vara beäknadt på att gifva majoriteten ännu mera makt, n den har i och för sig sjelf; den kan efter behag afklippa diskussionen, hvilket är desto orimligare, som biskoparne hvarken enskilt eller gruppvis ha rätt att ställa tryckta anmärkningar till sina kolleger, Annu mera, politiska församlingar kunna stifta lagar med den enkla majoriteten; de. som följa dem, äro icke bundna af dessa beslut och kuuna ändra dem. Men då ett verkligen ekumeniskt möte uttalat sig öfver dogmsaker, så är detta gällande för alla tider, man kan ej mera återkomma dit. lUtt första skäl för att man begär så stor enstämmighet som möjligt ... Sedan 1800 år tillbaka h.r Kyrkan uppställt såsom grundsats, att dekreter angående tron och läran icke böra voteras annorlunda än enstämmigt, om icke numeriskt absolut, åtminstone moraliskt. Detta öfverensstämmer för öfrigt med katolicismens hela system. Allt hittills finnes det ej något exwinpel på en med enkel majoritet beslutad dogm. Det åligger i sjelfva verket Kyrkan att bevara och tillämpa de lärosatser, hvilka blifvit henne uppenbarade allt sedan hennes grundläggning. Hon emottager icke några nya uppenbarelser, hon kan icke uppställa några nya trosartiklar ... Likasom biskoparne icke kunna skapa några nya dogmer, ha de icke heller rätt att borttaga några hittills gillade trosartiklar. Med ett ord, ett kyrkomöte dekreterar endast dogmer, som redan förut varit föremål för allmän tro, intygade af Skriften och traditionen, eller härflytande af allmänt antagna principer. När således en troslära varit under sekler diskuterad och bekämpad af teologer med teologiska bevisningsskäl, skall likväl aldrig ett kyrkomöte kunna upphöja henne till värdigheten af en af Gud uppenbarad tro. Om man derför t. ex. ville i stället för Kyrkans allmänt lärda ofelbarhet sätta en endas ofelbarhet, så skulle detta icke vara att draga en logisk konseqvens, det skulle vara detsamma som att kullkasta sanningen. När i politiken ett land plötsligt bringas under en oinskränkt monarks ok, så är detta icke en naturlig utveckling, utan en revolution. ..... Denna bevisning är onekligen slående och riktig.