Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 1

— Hon har aldrig älskat mig, tänkte han för sig sjelf. Hon älskar fortfarande Reginald Eversleigh. Min död skall gifva henne både förmögenhet och frihet; då jag ej mera sinns skall hon ha frihet att gifta sig med den man hon verkligen älskar. Han litade ej längre på sin egey kärlek. Han trodde att han låtit bedraga sig af en qvinnas falskhet; och att den hand, som så ofta passioneradt vurit tryckt mot hans läppar, var samma hand som dag efter dag blandat gift i hans bägare. Mot sina vänners verldsklokhet hade han ställt sin kärleks blinda instinkt, och nu då omständigheterna sammansvurit sig för att fördöma denna qvinna undrade han på att han någonsin kunnat tro på henne. Efter fjorton dagars förlopp återvände Douglas Dale från Paris och begaf sig omedelbart till Pauline. Han trodde att han blifvit bedragen af en fulländad hycklerska — den nedrigaste och mest hjertlösa uf qvinnor — och hen spelade nu sjelf en roll för att mia djupet af hennes nedrighet. — Jag måste känna henne — måste känna henne i all hennes låghet, sade han för sig sjelf. Jag måste toxera mörderskan efter hennes brott, och sedan skall säkert denna vansinniga kärlek dö i mitt hjerta och jag skall finna lugn långt, bort från den falska siren hvars trollmakt förbittrat mitt lif. Douglas hade mottagit åtskilliga bref från Pauline under sin vistelse i Paris — bref som andades den mest hängifna, mest oegennyttiga kärlek ; men för honom tyck3 tes hvarje ord sökt, hvarje uttryck falskt. Dessa samma