Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 1

Härefter förekom i Första kammaren bevillningsutskottets betänkande angående allmänna bevillningen. Utskottet hade i detta betänkande alstyrkt åtskilliga motioner om personliga skyddsalgtens upphörande, om förändring i sättet för utsörande a 2:a artikelns bevillning samt för prötningskomitcernas sammansättning. Samtliga dessa motioner blefvo nu, i enlighet med utskottets afstyrkan, afslagna utan anmärkningar. kn längre diskussion npystod deremot angående frågan om höjande af bevillnig för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. I anledning af åtskilliga i sådant syfte väckta motioner hade bevillningsutskottet neml. föreslagit, att len enskild bank för sedelutgifningsrätt enl. 15 53 bevilln-stadgan alagda bevillning höjes från 2 till 5 dr för hvarje 1000 rdr af det högsta belopp at bankens sedlar, som på en gång under nästf uende året varit utlemnade i rörelsen. Mot en sådan åtgärd uppträdde hrr frih. v. Oder, Ekman, v. Koch, (iegerfelt, Wallenberg, frih. v. Schwerin, Bennicli och Peyron. Dessa talare sökte visa, att lantdsortsbankerna, hvilka tillkommit långt mindre med beräkning på hög vinst, än för att betjena ortens rörelse, i allmänhet gifva ringa afkastning och icke kunde bära höjd beskattning, så vida de icke tvingas att af de lancbehöfvande betinga sig högre vilkor, än hittills ifrågakommit; i hvilken händelse verkningarne af skatteforhöjningen torde ytterst träffa dem, som minst böra ytterligare betungas; och åtgärden skulle sålunda endast blitva en orättvisa mot de lånesökande och lägga ett onaturligt band på den allmänna penningerorelsen. Äfven ur rent rättslig synpunkt vore förslaget förkastligt emedan en skattehöjning, efter det oktroj en gång blifvit beviljad, vare att anse som ett ingrepp i den enskildes rätt. IIrr v. Geijer, Arrhenius, Hazelius, Rydqvist och grefve C. G. Mörner förordade deremot förslaget sin sida sökte dessa talare visa, att den ifrågavarande förhöjningen i bevillningen dels vore obetydlig i jemförelse med bankernas medelvinst, dels att den i sig sjelf vore allför ringa för att kunna utöfva någo: skadligt inflytande på någon enskild banks ekonomi, hvaremot sammanlagda beloppet af denna förhöjning skulle bereda staten en väl behöflig inkomst. Det vore icke för mycket, att bankerna för privilegiet af räntefri kredit finge betala 376, i sjället för hittills 3. Hr Rydqvist, som hade ett långt anförande i ämnet, syntes till stor del hänföra sig åt förhållandet mellan riksbanken och privatbankerna och det menliga inflytande, som