Göteborgsposten – 23 mars 1870, sida 1

UUDUdUESUII UU LO MALD: de senares langt drifna sedelutgifningsrätt utöfvade på ri bankens förmäga att motsvara den allmänna penningerörelsens fordringar. — Vid anställd omröstning mellan de olika åsigterna segrade de förstnämndas eller deras, som motsatte sig en förhöjning i bevillningen, med 69 röster mot 9. Andra kammarens tillfälliga utskott n:o 5 för behandling af hr Mankells motioner om försvars sendet hade i Måndags sitt första sammanträde : hvarvid utsågs till ordförane hr Almqvist, till v. ordf. hr v. Geijer och till dess referent hr Mankell. Göteborg d. 23 Mars 1870. j Väderlekstelegrammet af gårdagen till härv. handelsförening meddelar att barometern ånyo sallit, starkast vid norska kusten och kring östersjön. Vid England råder frisk N. vind. j Teater. En från golf till tak fullsatt salong tog i går afsked för denna gång med hr Jolin, hvars gästbesök beredt oss så mången angenäm stund och så mycket bidragit il att åter bringa på goda fötter ett teaterföretag, som dessförinnan såg allt annat än lofvande ut. Vi minnas oss aldrig ha sett hr Jolin rörligare och lifligare som Axel Vapensköld, än i går. Hans komik hade någonting ; ungdomsfriskt, som oemotståndligt ryckte med 8, oc h publiken hade ofantligt roligt åt de i : : något groteska förklädnader, i hvilka han upphädde. Såsom vanligt, understöddes han väl at de öfriga med ett Pundantag. Under pjesens gång inropades den käre gästen flera gånger, och efler dess slut likaså, hvarvid han, sjelt blomsterkastad, föredrog någ ra för tillfället författade versar; i hvilka han så godt som formligen lofvade, att han ej för sista gången nu uppträdde här. I det vi bedja honom hålla detta löfte, på hvilket vi taga asta, utbringa vi med ett hjertligt farväl ett varmt tack. till honom, öfvertygade att han skall från detta samhälle medföra den förvissningen, att den sanna konsten och dess trogne idkare här äro kära gäster, hvilka en gång skola hos oss få varaktigare bostad, än det innu är fallet. ; De nämnda versarne ha benäget blifvit : ull oss öfverlemnade och lyda sålunda: Mina damer! mina herrar! En bild från taflan träder fram ur ramen : Och ber er om ett ögonblicks gehör; : Hvar konstnär, som har ändat sin examen : För domarenas mildhet tacka bör, Hans hjerta kräfver ut, hvad det behöfver, Sin helga rätt att litet svimma öfver. sök För knappt två år sein tog furväl från scenen kn trött jonglör, som kallar sig: Jo, Jo. sssälling står han här — kanske I menen Ifrån idcen — en man som vill ha ro Tron I att han en falsk sortie blott gjorde, Ack, nej, han gjorde då, blott hvad han borde. Han kände sina illusioner ramla, Hans konst blef minne blott, ej mera hopp. Han kände sig i ledet af de gamla, Ian kände sig förtyngd till själ och kropp, Och mycket annat vemodsfullt han kände, Som vållade, som tvang till hvad som hände. Men hvem rår för den eld, som brinner, bränner Och aldrig slocknar i en konstnärs barm, IIvem rår väl för om — lockad utaf vänner Han följer vinken, glad och ungdomsvarm Vid tanken på de bygder förr han gästat Och der hans minnen hjerterötter fästat. Af misstro till sin egen kraft betagen Med bäfvan nästan träder han här fram; Men, ack, hur blef han icke ljuft bedragen, Hur kom man ej hans farhåga på skam, Och främlingen med jubel snart sig kände . Bland idel vänner hvart han än sig vände. i Nu står han eldad af och efter kampen ; Med hjertat öfverfullt af O! och Ack! ; Och böjer hjessan vördnadsfullt vid rampen, i Som ej har lågor fler än han har tack, Dock rampens gasljus, snart af natt betäckas, Men mina minnens stjernljus aldrig släckas. : Varväl! För alltid? Nej, likt kortpalatser De orden alltid, aldrig, — menskobarn, För ödets vindar ramla. Föresatser Bli lättare på lifvets ström än flarn ——— ——— —