Göteborgsposten – 21 mars 1870, sida 1

hapt. Mankell ställde sig i denna fråga på en sådan ståndpunkt att ban tvifvelsutau älven var medveten om intrigen, eljer åtminstone ej var obenägen för att hrr Pose och Jöns Pehrssons plan skulle vinna framgång. Han ansåg visserligen det ifrågavarande anslaget ytterst nödvändigt; men om det gällde att välja emellan en förkortning af öfnings tiden för beväringen eller för den indelta ar men, så — och enär det ej var utsigt till att beväringstonden fick anlitas enligt utskottets förslag — föredrog han att ställa sig på Jöns Pehrssons sida. Ian antydde äfven att betälsmötena vore mindre behöfliga. — Au en militär kan och vill, då verklig nöd ej är sorbanden, förorda minskning i armöns vapenäfninger, då han erkänner att de äro behöfliga, förefaller mer än besynnerligt. Minst borde väl kapt. Mankell, hvilken redan förvärfvat sig den formfyllighet som utgör mången majors förtviflan, vilja inskränka just de ansträng ningar, som anses medföra äfven den önskvärda volymförminskningen på samma gång de öka musklernas spänstighet. Emellertid, den väl uttänkta intrigen — en liten kupp, grundad på de många ledamöter nas frånvaro vid sammanträdets början — misslyckades, men den Jöns Pehrsson-Pösse-K. intrigen skulle icke hafva så fullständigt miss lyckats, om ej den olyckstågeln Jöns Pehrs son hade förifrat sig och gått alldeles fö; långt. Prof. Ribbings, kapt. Palanders, dir Rundgrens och frih. Gripenstedis anföranden. alla logiska och öfvertygande, skulle ej hafva gjort tillfyllest, om icke Jöns Pehrsson genom sitt superlativt oförsynta beteende framkallat on moralisk reaktion. Han ansåg sig vara simationens man, han ville öfverglänsa grefve Posse C:o, han ville häfda sitt namn såsom Andra kammarens Rockefort, och då han ljerde gången under debatten hade ordet. yttrade han att riksdagsordningen visserlige berättigade statsrådets ledamöter att si kam aren och deltaga i öfverläggningarne, men cke att tala vid medlemmarne för at tå dem upp att försvara deras (statsrådens) sak. Ka Detta råa anfall framkal ade ögoublickligt en storm af ovilja och starka hyssjnir men den egentliga afstruffuivgen kom nagot senare, ty efter Jons Penrsso fick ir h. Gri penstedt ordet, och ehuru i hans kraftiul a och klara föredrag märkbart kunde skönjas ait han fann sig djupt indignerad af den uppdagade intrigen — hvilken i Jöns Pehr:-söns sista uppträdande nått höjdpunkten — så berördes dock icke dessa omständigheter, hvaremot talaren så pressade grefve Posse, utt denne, som derefter fick ordet, nödgades göra det erkännande, att han icke hade understödt Jöns Pebrssons förslag (om anslagets nelhättning), hvaremot han naturligtvis icke hade ett ord till förklaring hvarlöre han faktiskt rs