Göteborgsposten – 19 mars 1870, sida 1

Göteborg. — hans uttryck minst lika valda som det Je ne sais qvoi och tusan djefla, hvarmed red. sjelf söker hjelpa upp hvad den så obarmhertigt afdankade recensenten förbrutit! Det finnes dessutom så många tråkiga recensenter till här i verlden, att man gerna bör låta de på sitt sätt roliga fritt få ha sitt spel. Och vi kunna försäkra att på sådana glada själar finnes ingen brist, om man bara vill göra sig besvär att leta reda på dem. Läs för roskull nedanstående recension af en annan god vän i landsorten, läs den och kom med oss öfverens om, att det vore en evinnerlig skada, om en sådan penna af en omild och grym redaktör en chef skulle dömas till ständig overksamhet. Vi ha tagit oss friheten särskildt framhålla glanspunkterna i godbiten, i all sin humoristiska enkelhet så lydande: Teater. Söndagens representation å stora teatern företedde, utom en fullsatt salong, en af dessa muntra skämtpjeser, hvarpå vårt teatersällskaps repertoar är så rik och som, utan något större konstvärde, roar sin publik genom sina ordlekar i dialogerna, sina uppsluppna, farcerade upptåg och — man kan väl säga det, utan att vara för sträng — sitt chargerade spel. Läsaren vet säkerligen, att aftonens pjes var -Rika Malena, en parodi på en parodi, af hr Engström, som för tillfället hade tagit Olle Mellgrens tokroliga parti sig omhänder. Stycket har här förnt varit gifvet på ett utmärkt godt sätt, den tiden, då Rohdeska teatertruppen — (såge Oskar Andersson i denna artikel ordet teatertrupp, skulle han... han skulle kanske vända sig i sin graf dernere i Malmö — Äteatersällskap heter det! Trupper, det är sådana der som exercera på Ladugårdsgäle, brukade han säga) — det Rohdeska teatersällskapet således — stod i sitt största flor, och jemförelsen utfaller då ej precis till förmån för styckets repris nu; men alla jemförelser i slika fall äro förhatliga. Åika Malena? gafs i Söndags jemnare, än som var att förmoda, då stycket ej så ofta spelts med den nya besättning, det nu räknar, och då musiken, lånad ur Den sköna Uelena, ej fått atnjuta så sasligt många repetitioner. Hr Engström således var rätt komisk att åse och borde väl bäst veta, åtminstone bättre än en stackars recensent, huru rollen skulle tagas, då han sjelf skrifvit den. Men han visste mer: han visste äfven huru publiken borde tagas, isynnerhet på en dag som denna, och framförallt publiken der, närmast taket. Han knep den också ganska ofta. För oss, som gulbevars effektera(!) att hafva så fin teatersmak, förekom hr E. något mycket d la charcheur, men de questibus(!) est non disputaudnm. Om herrarne i allmänhet gäller detsamma i afseende på charchen; en komiker förekommer bra mycket roligare, om han ej för mycket bråkar med att vara rolig. Herr Tivander var en rätt treflig kanonier; han behöfver ej forcera sin stämma, som ligger för baryton, mindre för tenorpartier. Den förklädda bondens sång låg derföre väl högt för rösten. Bäst lyckades fru Tivander i sången, och hennes sopran trängde vackert klingande igenom körerna. Äfven fröken Wisell har en naturligt vacker stämma, men när vi nämna att Malenas parti är nästan hela Helenas i pjesen af samma namn, så hafva vi dermed äfven sagt, att det är ett rätt svårt parti, äfven i afseende på färdigheten. Till damernas heder böra vi omnämna, att de under hela aftonen tillhörde partiet moderatos, då deremot flera at herrepartiet mera tillhörde de utererade. IIerr Lindström var en mycket rolig magister Carlsson, herr Sundvall en ståtlig litgardist, och herr Haqvinius gaf oss sina detaljpartier särdeles rärdade; deri röjes en viss skola, som gör godt att finna. Vi ha många skolor nu för tiden, men skolan för en sann teater behöfver ej sällan mera vård. Hrr Engström och Tivander, jemte fröken Wisell, inropades, sedan denna pjes under skallande applåder slutats. I en-aktstycket ÅMot beräkning återfinna vi fru Tillgren naturlig, enkel, sannt konstnärlig i sin roll såsom madam Andersson. Gammal är äldst, säger ordspråket, betecknande fru Tillgrens enkla sätt att agera, utan tillsats af falska effekter; förtjenar studeras och efterföljas af flera. Ja, vi ha många skolor det är sannt, men hos den recensenten röjes nogsamt en viss skola, som gör godt (för skrattmusk lerna!) att finna. Med nästa vecka afslutar Johan Jolin Bitt glänsande gästspel härstädes. Till sin at skedsrecett i slutet af veckan lärer han ha valt: Sijernan bland molnen och En Komedix. Och isanniag, då döljer sig också bland molnen — vi vilja hoppas, endast för en tid — en stjerna på vår teaterhimmel, men minnet af dess milda, klara sken skall städse fortlefva hos hvar och en som lärt uppskatta och högakta icke blott den rikt begåfvade författaren, den talangfulle skådespelaren utan äfven den angenäme sällskapsmannen, den glade, öppne och okonstlade vännen. De i sörra krönikan som hastigast omnämnda föreställningarne i f. d. Cirkus Salamonsky till förmån för den inom Göta artilleri-reg:te bildade Understödsltonden för aflidet manskaps enkor och barn samt Prins Carls pensionskassa för underofficerare och manskap vid husar-regementet kon. Carl XV, komma såvida ej oförutsedda hinder inträfka att ega rum nästk. Onsdag och Thorsdag. Anteckning-lista för loge, 1:a plats och parkett finnes fr. o. m. idag tillgänglig i Gumpertska bokhandeln, der äfven lista för möjligen blifvande öfverbetalningar tillhandahålles. Ej antecknade biljetter äfvensom biljetter till 2:a plats samt galleri säljas i biljettkontoret i Girkens fr LI IA f m da dagar fåractäll