Göteborgsposten – 19 mars 1870, sida 1

— Donglus, jag tigger och bönfaoller att ni oförtöfvadt söker läkare. Jag ber derom såsom en ynnest mot mig. — Bästa Pauline, jag är färdig till allt hvad ni önskar. — Ni skall då lofva mig att utan en timmas onödigt dröjsmål uppsöka en likare som ni kan ha förtroende till? — Jag lofvar det gerna, svarade Douglas. Ah, Pauline, hvilken lycka att tänka det mitt lif har något värde för den qvinna som jag älskar så ömt! Ingenting mera blef yttradt rörande detta ämne; men under dinen och aftonen igenom fästades Paulines ögon på hennes trolofvades ansigte. Sedan han lemnat henne omtalade hon sina farhågor för sin förtrogna och skugga, miss Brewer. — Ser ni ej någon förändring hos mr Dale? frågade hon. — En förändring? Af hvad slag? — Mirker ni ej en förändring i hans utseende? Kort och godt, tycker pi ej att han ser mycket sjuk ut? Miss Brewer, som vanligtvis var så lugn af sig, reste sig upp och betraktade sin beskyddarinna med en blick hvari oro tydligen var skönjbar. Hon hade vågat så mycket för att bringa till stånd ett giftermål mellan Douglas och hennes beskyddarinna, och om nu alla jordiska varelsers bittra fiende, Döden, skulle förbjuda vigseln? — Sjuk! utropade hon; tror ni att mr Dale är sjuk? — Ja, verkligen, och haa medger det sjelf till en viss grad, ehuru han tager saken lätt, Han talar om smygfeber. Jag kan ej säga huru orolig han gjort mig.