Göteborgsposten – 19 mars 1870, sida 1

—ä— —A-0 e.se — tyg, stöflor och sticktröja — hvad å de för slag — ingen ytterlig fattigdom) — nej, det här blir jag inte klok på! Skulle Fanny ha någon slägting — någon gammal inklination — nej, nej, omöjligt! Under läsningen har emellertid Annette hunnit fullkomligt pelsa på lilla nåden och tem minuter derefter finna vi henne i Fannys kabinett, der luckorna äro tillstängda och qväfda snyftningar i skumrasket höras från jen lilla hörnsoffan, der aftonens blifvande värdinna håller på att gråta full den tredje näsduken. Fanny, Fanny, hvad går åt dej, svara, svara, hvarför har du skickat bud på mej? Men först, upp! med luckorna! Min Gud, så du ser ut, rödögd och förgråten! Luckorna öppnas och den klara middagssolen strömmar in i det lilla kabinettet, som Fanny och hennes Robert så mången gång tyckt omskapadt till ett paradis på jorden. Den stackars lilla Fanny kan icke svara för snyftningar, hon faller i sin väninnas öppna famn, gråter ut en tio minuter eller så der bortåt och räcker henne slutligen det olycksaliga tidningsbladet, hvari Ellen finner följande notis, som ännu bär spår at hennes väninnas tårar och hvari slutorden äro understrukna med svarta streck. Eftersom Fannys förtjusande fingerspetsar ännu bära friska spår af små bläckplamaser, är dev naturligtvis hon, som ritat dit de hemska strecken. Och så här lyder notisen: Fridlyst vildt. Från och med d. 16 d:s äro hare, tjäder, orre och hjerpe fridlysta t. o. m. d. 10 Aug., och svan, sand och beckasin t. o. m. d. 10 Juli. Rapphöns äro fridlysta hela året, utom i September och Oktober, elg utom från d. 11 Augusti till d. 1 November; och erinras respektive husmödrar m. fl. derom, att, i kändelse de köpa i olaga tid skjutet vildt, deras ansvar är lika med tjufskyttens eller villebrådsutpranglarens. Men hvad i all verlden är de för farligt i detta? Sannerligen jag begriper det ringaste — — — Iu-u-hu — förstår du inte att jag för supn i afton blef tvungen att skaffa vildt — hu-u-hu — Robert sa att vi måste ha det och så — uh hu — köpte jag både orre och tjäder och några små vackra — bu-u — beckasiner igår, och igår var det — uh-bu-u.u — den sjuttonde! Begriper du nv att jag när som helst kan bli gripen och behandlad på samma sätt som u-hu-u — en tjuf, en bof — hu-u — en tjufskytt! — ÅIla. ha, ha, ljuder det muntert från Ellens friska läppar, stackars mitt lilla oskyldiga barn Det vildt, som din kokerska skaffade dig igår, var köpt hos madam Hallberg vid Kungstorget, det visste min kokerska att berätta redan 1 morse, Fanny, do i lagligt, stämpladt, gammalt hederligt vildt ända bortifrån Småland! Torka nu bort dina tårar och var lugn, du ån lika liten söt och hederlig fru som föru och behöfver alls inte frukta för polisen! Fem minuter derefter skrattas och pratas Jet åter på det vanliga viset i det lilla kabinettet och på aftonen stråla den unga förekommande värdinnans vagkra ögon skönare in någonsin. Men aldrig glömmer hon den fatala notisen i Göteborgs-Posten. Älskvärdaste husmödrar, förstån I sensmoralen af vår lilla sabel?! . I en föregående krönika togo vi oss friheten att återgilva en liten teaterrecension ur Halmstadsbladet. Föga anade vi, då vi lindrigt skämtade med vår medbroder i Apollo, att vi på samma gång, så att säga, dikterade hans dödsdom, som teater-recensent nemligen. Det syres emellertid som om red. af almstadsbladet icke vill veta af en recensent, den der låter skämta med sig och derföre fingo vi till vår ledsnad i N:o 20 af nämnde tidning läsa följande Förklaring. Med anledning af en teaterrecension, införd i N:r 17 af vår tidning och hvilken GöteborgsPosten behagat reproducera såsom Åen särdeles godbit, som nkt densamma mycket nöje, få vi med förklara vår uppriktiga ledsnad att nämnde recension kommit att få plats i vår tidning. Icke vilja vi missunna G. P. ett nöje, men tyvärr hade vår re censent begagnat ett uttryck öfver fru Martinssons spel, hvilket gifvit G. P., som det tycktes, anledning till misstydning. . . Vi inse att uttrycket fäfventyrlig som Lola Montez var högst illa valdt; meningen dermed skulle sannolikt vara att fru M. eger något je ne sais qvoif!), något — som Sergel uttryckte sig — tusan djefla i sitt spel. Den som har äran känna fru M. bör förstå, att någon den minsta insinuation på hennes enskilda lif härvid icke varit meningen. Vi få derföre härmed offentligt bedja henne om ursäkt, att viiförbiseende kommit att lata ifrågavarande, numera från tidningen skilda, teaterrecensent begagna ett opassande uttryck och som åstadkommit all denna förargelse. Redaktionen. Till vår ledsnad, säga vi, iy icke ett enda ögonblick har det fallit oss in misstänka, att rec. med sina lustiga glosor verkligen åsyftat att kasta någon skugga på en aktningsvärd maka och mor, det hela var af oss ett litet skämt i förbigående, alldelaga jara asgadt att darmad sAAFCamma frn.