Göteborgsposten – 19 mars 1870, sida 1

nära två månader, då ett moln förmörkade den horisont som synts så ljus. Madame Durski blef orolig öfver en förändring i sin trolofvades utseende som hon lötsligt blef vurse under ett af hans besök hos henne. Under de senast förflutna veckorna hade hon endast sett honom vid lampsken — en belysning hvarvid man lätt kan bedraga sig på en persons utseende. Denna dag såg hon honom vid fullt dagsljus och för första gången märkte hon att han blifvit betydligt förändrad på sista tiden. — Douglas, sade hon allvarligt, hvad ni ser sjuklig ut. — Verkligen! — Ja, jag ser det idag för första gången och kan blott förvåna mig öfver att jag ej förut märkt det. Ni har blifvit mycket blekare och mycket magrare inom de sista veckorna. Jag är säker på att ni ej befinner er väl. — Bästa Pauline, betrakta mig ej med en sådan min af oro, sade Douglas. Tro mig, det är ingenting allvarsamt. Jag har ej varit mig fullkomligt lik under de sista veckorna — en släng af smygfeber, tror jag, men det är ej ringaste anledning till oro å er sida. — Douglas! utropade Pauline, huru kan ni tala så likgiltigt om ett ämne som är af sådan vigt för mig? Jag besvär er att utan dröjsmål rådfråga en läkare. — Jag försäkrar er, min älskade, att det ej är behöfligt. Det är ej något allvarsamt illamående.