Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 1

Var diplomati. Med frih. Joh. Litjencrantr bortgång från det jordiska har en stämma upphört att ljuda, hvilken. hittills vältaligt och ifrigt höjts inom riksförsamlingen för att på åtskilliga områden åstadkomma förändringar. Ett område, hvars omgestaltning den unge representanten syntes nafva gjort till en bland hufvuduppgifterna för sm politiska mission var vår diplomati. Han var också i följd af åtskilliga förhållan den särskilt lämplig att i detta ämne taga till orda. Sjelf i besiuning af de framstående sociala egenskaper, hvilka enl. utrikesministerns nyligen uttalade mening utgöra eti vilkor för användbarheten i diplomatiska värf; hafvande sjelt varit använd i haltdiplomatiska uppdrag i främmande länder; under en följd at år stående kung och hot samt den s. k. diplomatiska kåren i umgänget nära — hade frih. Liljencrantz varir i tillfälle att på nära håll underkasta de ofvannämnda sociala egenskaperna sam det vuit, den sakkunskap och den erfarenhet, som efter utrikesministerns påstående ätvenledes lära finnas hos våra diplomater, en sorgsällig granskning. Om än, såsom man tror sig veta, känslan af lidna, inbillade eller verkliga, oförrätter bidragit till att skärpa tonen i den unge Stockholms representantens opposition mot de bestående förhållandena inom utrikesdepartementet, har dock så mycket material till frågans bedömande blifvit af honom framfördt, att riksdagen i många hänseenden torde kunna taga de af honom väckta förslagen till utgångspunkt för sina åtgöranden. Äfven vid innev. riksdag har dock saken kommit till tals. Vid remissen af den kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof yttrade sig nemligen den gamle patrioten, frih. A. Raab, också om tredje hufvudtiteln, och dennes yttrande uppkallade h. exc. atrikesministern till svaromål. Baron Raab hade föreslagit, med hänvisning till de lysande förebilderna af män sådane som Palmstjerna, Löwenhjelm, Magn. Björnsjterna och Henning Hamilton, avt till agenter i utlandet skola utnämnas framstående embetsmän, såväl från det civila som militära området, utan att dessa förut behöft vara inne på den diplomatiska banan. Enligt frih. Raabs mening skulle staten härigenom icke alienast blilva försäkrad om större duglighet hos sina representanter i