Göteborgsposten – 18 mars 1870, sida 1

vedersaras vår älsklivg. Ri bör glädja er åt att ej barnet fllit i sir Reginald Eversleighs händer. — Berätta mig mera, sade Honoria till mr Larkspur. Berätta mig allt hvad ni upptäckt. — Allt som jag kunde upptäcka var att Milsom fört med sig barnet till Laudon med en viss diligens. Jag gick till värdshuset der denna diligens alltid byter om hästar, och kusken, som jag var lycklig nog att träffa, erinrade sig fullkomligt väl Milsom på min beskrifning af honom. Han erinrade sig äfven barnet hvars gråt vickt medlidande hos de öfriga passagerarno. Kusken sjelf hade mycket intresserat sig för barnet och tyckt att mannen såg stygg ut. Vid framkomsten till London var han nyfiken att få veta hvart de skulle taga vägen och lyckan ville alt han fick det. Mannen tog barnet upp i en hyrvagn och kusken hörde honom säga att han ville åka till Ratcliff Highway. — Då skall jag finna honom! utropade Honoria med feberaktig ifver. Jag känner väl till det stället — alltför väl! Jag far med er till London, mr Larkspur, och vill sjelf hjelpa er att söka rätt på min dotter. I sin ytterliga ifeer brydde hon sig ej om hvilka hemligheter hon förrådde. Hon bade blott en tanke, ett mål, och detta var för henne lif eller död. — Fråga mig cj, sade hon till kapten Copplestone som förvånad stirrade på henne; min barndom och mina siickår tillbragtes i ett tjufnäste — min qvinnoålder har varit en lång strid mot skoningslösa fiender. Jag skall modigt strida till det yttersta. Och nu, i denna mitt lifs