Göteborgsposten – 14 mars 1870, sida 2

kar gjorde en klyfta mellan er och min stackars vän, och resultatet deraf blef hans för tidiga död, stannar synden derför på deras brottsliga hufvuden, ej på ert. — Och synden skall ej bli ostraffad, ej ens här på jorden! utropade Honoria energiskt. Jag lefver endast för ett mål, kapten Copplestone, och det är att rycka masken från de båda skrymtares och förrädares ansigten, som voro orsaken till min mans och min olycka. Jag ber er om hjelp för utförande af min föresats. — Huru kan jag hjelpa er? frågade kaptenen. Då jag bad er om att få utmana den skurken Carrington på duell, lät ni mig ej göra det. Jag var er ende vän, sade ni, och om mitt lif spilldes skulle ni vara utan hjelp och vänner. Jag gaf vika för att göra er till viljes, ehuru jag gerna skulle ha velat skicka en kula i den franske skurkens intriganta hjerna. — Och jag tackar er för er godhet, sverade lady Eversleigh. Det är ej för en hederlig soldats kula Victor Carrington bör dö. Jag skall i smyg förfölja de båda skurkarne, som de förföljde mig. och då timman för min triumf slår, skall det bli en verklig triumf, ej ett nederlag såsom slutet blef på deras planer. Af er, kapten Copplestone, begär jag blott att ni flyttar in i detta hus och beskyddar mitt barn medan jag är borta. — Ni ämnar verkligen lemna ert hem? — Ja, för en lång tid. — och ni vill ej säga mig något rörande beskaffenheten af era planer? — Nej. Jag skall ej göra något orätt, ehuru jag har