Göteborgsposten – 14 mars 1870, sida 2

i frägor. som djupt ingripa i det borgerliga samhällets lif, då skall det franska ombudet genast häfda skattens rätt gentemot kyrkans anspråk. Men Frankrike skall ej bli ensamt härutinnan. Dess utrikesminister har neml. i sin här ofvan antydda depesch endast följt det af grefve v. Beust gifna exemplet, och detta gemensamma uppträdande gentemot mötet är ett nytt vittnesbörd om, huru nära Frankrike och Österrike sluta sig till hvarandra. Grefve v. Beust har, såvidt man kan finna, uppträdt ännu bestämdare gentemot hofvet i Rom än grefve Darn, och orsaken härtill avgifves i den österrikiska depeschen, i hvilken anmärkes, att Frankrike nu snart i ett århundrade varit i besittning af de lagar, som kyrkomötet vill förklara ogudaktiga, under det att Österrike först nyligen intört dessa reformer och från presterskapets sida stött på ett motstånd, som skulle bli ytterligare eggadt, om mötet antoge de bebådade förslagen tll beslut. Gretve Beust förklarar af denna avledning med bestämdhet, att den österrikiska regeringen icke skall tillstädja, det kyrkan tillvällar sig supremati öfver staten och vill afgöra, hvilka lagar undersåterna äro förpligtade att erkänna och hvilka lagar de skola förneka att åtlyda. Om mötet ans uter sig till de grundsatser, som äro uttalade i den påfliga syllabus, heter det i den Österrikiska depeschen, så uppreser det sig emot de lagar, hvilka nu gälla i alla civiliserade stater; ty kyrkan uttalar då förbannelse öfver religions-, press-, undervisningsfrihet och många andra grundlagsbestämmelser. Gvrefve Beust låter den päfliga regeringen veta, att de österrikiska domstolarne icke skola gå mildt tillväga mot de prester, som uppresa sig mot statens lagar. och varnar till slut Rom för att kasta stridshandsken till hela den civiliserade verlden. Den poliuk, som grefve Beust förfäktar emot ultramontanismen, finner det kraftigaste stöd i rikets båda hällter. Både den ungerska riksdagen och det österrikiska riksrådet stå i begrepp att antagä lagar, hvilka gå ut på fullbordandet af statens frigörelse från kyrkan. Allt detta är godt och väl; men om man derför tror, att påfven skall gitva med sig i sina anspråk, torde man högligen misstaga sig. Ännu i dessa dagar har neml. följande tillägg till förslagen om påfvens maktställning blifvit till mötets medlemmar utdeladt: Tilläggskapitel till dekretet öfver den romerska påfvens primat, hvilket säger, att den romerska påfven ej kan misstaga sig i afgörandet af saker, som tillhöra tron och moralen. Den hel. romerska kyrkan eger det högsta och fulla primatet och principatet öfver hela den romerska kyrkan, hvilket hon sannfärdigt och ödmjukt erkänner sig hafva med maktens fullhet emottagit af Herren sjelf genom den hel. Petrus, apostlafursten, hvars efterföljare den romerska påfven är. Och likasom det tillhör henne framför andra att försvara trons sanning, så böra äfven frågor, hvilka i afscende på tron möjligen äfven kunna uppstå, afgöras genom hennes dom, ock derför avt vår Herre Jesu Christi ord ej bör förbigås, då han säger: Du är Petrus o. s. v. Hvad här sagts, bevisas af hvad som följt, i det att den katolska religionen alltid bevarats obefläckad hos den apostoliska stolen och läran städse hållits i högt anseende. Derför lära vi med det hel. mötets bifall och bestämma som en trosdogm, att den romerska påfven, i kraft af det gudomliga bistånd, om hvilket äfvenledes yttrats af vår Herre Jesus Christus i den hel. Petri person: Jag har bedt för dig 0. s. V., ej kan misstaga sig, när han, uppträdande som alla kristnas högste lärare, bestämmer med sin myndighet, hvad som i trosoch moral-angelägenheter bör iakttagas af hela kyrkan, och att detta den romerska påfvens prerogativ af ofelbarhet utsträcker sig till det område, som kyrkans ofelbarhet omfattar. Men om någon, hvilket Gud afvände, skulle tillmäta sig att motsäga denna vår bestämmelse, så vete han, att han affaller från trons sanning. Här vill således pålven tillegna sig den makt, han förut bestämt för kyrkan och hvilken ingrep så ytterst betänkligt äfven i staternas förhållanden. Ar det underligt, om den motsatta riktningen gör sig gällande under sådana förhållanden hos mängden? Renans bok Jesu Lefnad är i Frankrike utspridd i 200,000 exemplar, och nya godtköpsupplagor utkomma alltjemt at detta verk, törnämligast beräknade tör massan. Andra verk af samma tendens, hvilka utkommo samtidigt, ha äfvenledes vunnit stor läsekrets, säsom t. ex. A. Peyrats skrifter. 1 hvilka populärt utvecklas, att kristendomen ej har något omedelbart gudomligt ursprung. Man kan af de frauska tidningarnes anmälningar se att denna litteratur alltjemt befinner sig i den starkaste utveckling; isynnerhet s uderas de hinduiska skrifterna med stor itver tör att stödja påståendet, att kristendomen från dem har sitt ursprung. I Spanien har Rodrignez i Judarnes Konung och andra skritter verkat i samma riktning. De mest spridda och lästa franska tiduingarne äro ej allenast antiklerikala, utan äfven antikristna, och de sysselsätta sig städse med rent religiösa trågor, om hvilka de uttalat Sina memngar med en sådan otörbehäll-amhat. att de icke kunna 2 .1.:1 ADm2 (23