Göteborgsposten – 14 mars 1870, sida 2

Från Utlandet. De i går eftermiddag ingångna utländska tidningarne äro nästan uteslutande sysselsatta med det ekumeniska mötet i Rom och Frankrikes samt Österrikes ställning till detsamma. Parisertidningen Patrie innehåller en uppsats, inspirerad från franska utrikesministeriet, hvilken uppsats lemnar en motivering till regeringens beslut att omsider blanda sig i mötets förhandlingar, genom att begära rätt för ett särskilt ombud att deri deltaga, hvilken rätt tillkommer Frankrike enligt konkordadet och hvilken påtven äfven medgitvit. Nen uppsatsen innehäller derjemte på slutet en vink, hvilken är egnad att mest lugna den tör närvarande onekligen ganska starkt upprörda stämningen. Patries uppsats har denna lydelse: Allmänheten har under de sista dagarne med skäl riktat hela sin uppmärksamhet på den vändning, som sakerna taga å kyrkomötet, och på den franska regeringens hållning till en kris, hvilken i nästan lika hög grad ingriper i kyrkans intressen och statens rättigheter. Ett telegram har bragt underrättelse om, att förslaget om påfvens ofelbarhet kringdelats till medlemmarne at mötet, och man ser häraf, att hofvet i Rom är beslutet att genomdrifva sina planer. Ninoritetens törhoppningar om att påtven likväl skulle ätnunstone vilja ingå på ett uppskof, hafva visat sig illusoriska. Då sakerna sålunda drifvas på sin spets, blir ställningen oroande, och den transka regeringen har derför icke ansett det möjligt att fortsätta den passivitet och neutralitet, för hvilken den förre utrikesministern furst Latour dAuvergne uttalat sig i sin depesch till gesandten i Rom. Man bör hkväl icke missförstå kabinettets ändrade hållniog. Det har sagts, att grefve Darus depesch, hvilken nu måste ha kommit till sin bestämmelseort, hade en hotande karakter; men det är alldeles oriktigt, emedan den är affattad i en höflig och vördsom form. Den franska regeringen utvecklar, att hon i alla rent teologiska frågor, i alla trosoch samvetssaker, till hvilka enl. dess uppfattning ätven frågan om pårvens ofelbarbet bör räknas, vill likasom förut afhålla sig från hvarje inblandning i mötets förhandlingar och beslut. Men alldenstund mötet nu synes vara i färd med att gå utom dessa rent teologiska och andra angelägenheter, och vill befatta sig med trågor, som direkte ingripa i det borgerliga samfundets principer och intressen, såsom t. ex. med det borgerliga äktenskapet och undervisningen, vill franska regeringen under dessa omständigheter begagna sig af den rätt, at hvilken de katolska makterna varit från gamla tider i besittning. Hon vill derför anställa ett särskilt ombud vid mötet, och det skall vara denne gesandts uppgift att direkte meddela mötet de anmärkningar, som han finner sig föranledd att göra. Såframt mötet skulle finna för godt att ej lyssna till dessa invänningar, skulle en alldeles ny situation inträda, hvilken skulle nödsaka den franska regeringen att taga under ötfvervägande, hvad som ytterligare borde ske, efter det att hon rådgjort med kamrarne och den allmänna meningen. Således, då mötet kommer in på ämnen, hvilka vilja ofelbarhet och allmakt för kyrkan