Göteborgsposten – 14 mars 1870, sida 2

Kapten John Ericson j:r contra krigsministern. Det skarpa anförande, hvarmed den unge representanten för Wäne, Flundre och Bjerke häraders valkrets nyligen uppträdde mot krigs ministern, har såväl inom som utom pressen ådragit sig en uppmärksambet, hvilken icke i allo kan anses hafva varit för den ifrågavarande representanten smickrande. Afven vi hafva, derigenom att vi utan reservation infört det stränga domslut som vår riksdagskorrespondent sällt öfver hr Ericsons uppträ dande, gifvit tillkänna att vi icke kunna anse br Ericson hafva lyckats träffa den riktiga medelvägen mellan hvad å cna sidan den militära disciplinen och å den andra representantkallet bort ålägga honom. Vihafva under ådana omständigheter saknat anledning att vägra intaga följande af medlemmar af svenska arm6en till oss insända uppsats, men vilja uttryckligen bafva tillfogadt, att vi icke kunna dela den uppfattning, som synes af ins:ues uppsats framgå, att neml. hr Ericson genom detta sitt uppträdande kommit i kollision med krigsartiklarne. Om något fel här blitvit begänget, torde detsamma helt och hållet vara ut soka inom den parlamentariska taktens område. Den insända uppsatsen har följande lydelse: En tilldragelse under innevarande riksdag, som icke kunnat undgå att ådraga sig en uppmärksamhet at obehaglig art, är kapt. vid kongl. Westgöta regemente hr John Ericsons, i Andra kammaren under dess plenum d. 12 Febr. uttalade klander öfver den af K. M:t beslutade, och af krigsministern i kommandoväg vidtagna åtgärden att inställa innevarande ars vapenöfning för 2:dra klassen af beväringsman-kapet. Näppeligen torde vår riksdagshistoria hafva att framvisa ett sådant uppträdande som hr Ericsons vid ifrågavarande tillfälle, och sällan torde ett allmännare eller mera rättmätigt ogillande öfver en representants beteende, hafva från den tänkande allmänhetens sida försports, än som nu varit fallet. Opinionen hos hvar och en som är något mån om grannlagenheten i det offentliga lifvet, torde väl således redan hafva fällt sin dom öfver hr Ericson, och något vidare ordande om saken kunde så till vida vara öfverflodigt; men den skugga hans beteende kastat på den arme, hvilken han ännu har den äran att tillhöra, har manat oss, medlemmar at denna armåe, att icke utan oflentlig protest deremot låta passera ett uppförande, så stridande emot hvad inom armeen anses för riktigt som det ifrågavarande. Vi ämna dervid icke uppträda till försvar för den nämnde, at krigsministern vidtagna och af hr Ericson klandrade åtgärden, ty den förklaring öfver de mänga tillfälliga och samverkande orsaker som göra en inställelse af 2:dra beväringsklassens vapenorning för detta år mindre menlig-, hvilken krigsministern i Första kammaren afgifvit, är för hvar och en som förstår saken, och som vill bruka sitt förstånd, tullt tillfredsställande, samt bevisar att krigsministern i denna sak handlat i full öfverensstammelse med sin pligt såsom medlem af regeringen, att tillse det inga medel användas utan motsvarande gagn. Vi vilja ej heller fästa synnerlig vist vid hr Ericsons ton och sått vid det tillfälle som är i fråga, ty det stötande häri kan ju vara en följd af hans natur, och ej heller vid det omotiverade i klandret, eller vid de oegentligheter hr Ericson derunder lät komma sig till last, liksom vi ej heller för ögonblicket vilja fästa oss vid hr Ericsns beteende att under skyddet af sitt riksdagsmannaskap tillåta sig ett förfarande som han annars försigtigtvis skolat undvika, väl vetande, såsom vi förmoda, att det under andra förhållanden gjort honom förfallen till straff enligt den lag, under hvilken han ännn icke upphört att lyda, — det är vid sjelfva detta förfarande, i och för sig, vi hutvudsakligen vilja uppehålla oss.