Göteborgsposten – 12 mars 1870, sida 1

som skulle dömt oss till evigt stillasittande! Tag nu emellertid icke detta, som vi bär i förtroende anförtrott er, alltför allvarligt, vänd icke era sköna ögon mot taket — åh jo, vänd dem gerna, ty det klär er så väl — tänk icke högt och med en suck: IIvilket slafveri! Arbete är icke slafreri, min nådigaste, och arbetets fördelning känna äfven vi till och tillämpa den också till ömsesidig gamman och belåtenhet. Just derföre, ser ni, finnes alltid någon eller några på sin Post. Vet ni, hvad en nattvakt är för slag? Icke den, hvars afmåtta, enformiga steg ni kanske någon gång hört ljuda genom den tysta natten, under det ni genomvakat långa, dystra timmar vid ert sjuka barns bädd eller tålmodigt väntat på er gubbes hemkomst från ett gladt lag. Nej, med nattvakt mena vi för i dag dessa journalismens förkämpar. hvilka Söndagsnatt liksom hvardagsnatt lika det idoga biet, som, svärmande i det glänsande solskenet, suger honung ur den rodnande rosen, vid nattlampans sken suga musten ur de trycksvärtsparfyrmerade pappersblommor, hvilka benämnas aftontidningar, de blekblå nattvioler, hvilka kallas för — telegrammer. Telegrammerna — ack ja, telegrammerna, de, just de, äro alla litterära nattvakters förtviflan, de äro — — ja, ni må sjelf döma. Händelsen tilldrager sig på en tidningsbyrå, hvar, får ni sjelf gissa. Klockan lider mot tolf på natten. Det stundar till slutet på vakten, två eller tre korrekturer, de sista, äro om några ögonblick att förvänta — man hör redan ljudet från afklappningen derute i sätteriet — och vakthafvande officeren står iförd civila öfverplagg — i likhet med Ollivier kan han icke riktigt med uniformer — särdig att expediera dem med möjligast största hastighet. Då höras steg i trapporna, tunga, omornade steg cch ändå är det en ungdom, som stretar uppför dem, men en ur sömnens ljufva armar väckt ungdom, kort sagdt ett telegrafbud. Natt-telegram! Örverrocken af, det ljufliga bådskapet öfversättes och utkrifves och alla tankar på hvila framflyttas minst en halftimma. Vi läsa öfver nattvakens axel: Paris d. 5 Mars. Gaulois meddelar att hertigen af Montpensier i går ankom till Madrid och blef mottagen med stor hänryckning. ÅGanlois försäkrar att hertigens tronkadidatur alltmer och mer vinner terräng. Sättaren har fullgjort sin skyldighet, korrekturet på det intressanta telegrammet ir läst, öfverrocken åter påtagen, gasen nedskrufvad, nyckelknippan upptagen — då höras åter tunga steg i trapporna. Situationen behagade ni sjelf tänka er — vi återtaga vår rörra öfverseende position och läsa: Madrid d. 6 Mars. Telegrammet till (aulois om ett entusiastiskt emottagande af hertigen af Montpensier blir från officiel sida betecknadt som oriktigt. Mycket riktigt och hin så intressant! Adieu Monplaisir, Montpensier! eller hvad det heter! Bon soir! Dörren riktigt låst, jaha! Ah-auh! Nu ska det smaka skönt att få komma till kojs. Hvad f-n nu då? Hvem är det som törnar emot oss i portgångens hemska skumrask? Annu ett telegram, hå hå ja ja, upp igen, var det, ja! Nå, det måtte väl åtminstone innehålla någonting riktigt intressant, någonting riktigt morgontriskt! Vid en gaslåga på half morgonstat läses följande märkliga underrättelse: Paris d. 6 Mars. Officiela telegrammer från Madrid dementera ånyo Gauloist berättelse om hertigens af Montpensier emottagande och tillfoga att regeringen icke vidare är böjd för hertigens kandidatur, emedan den offentliga meningen uttalat sig emot densamma. Quartum non datur, lyckligtvis, och så blir på natt och morgon ändtligen ett slut, men nu har ni ändå fått ett litet begrepp om huru en hvilodag för somliga understundom kan gestalta sig. Smädeskrifvaren har, som man lätt kunde förutse, mer än tre gånger mäktat fylla Nya Teaterns salong. I detta stycke ha vi mer än någonsin lärt oss uppskatta författarens på sanningens hälleberg grundade frimodighet. Utan en brinnande känsla för det rätta, ntan ett från all menniskofruktan främmande sinne drager man icke så oförfäradt som han bort slöjan från det usla, det lumpna, det personligt hätska som, tyvärr, ännu kastar en skugga öfver den himmel, som berde vara klarare än alla andra, publicismens, der alla solförmörkelser äro lika många skamfläckar. Äfven i rent dramatiskt hänseende står detta stycke högt — vi undantaga dock 4:de aktens 1:a tablå, schweizeri-scenen, hvilken synes öfverflödig och, hvad mera är, osannolik och — upphetsande. Bland de mörka skuggorna har den varmhjertade förf. förstått att kasta så många dagrar, han ger oss så många inblickar i det ädla hos menniskan och hela upplösningen är en så vackert tänkt seger öfver det onda, att man för att tala med en naiv åskådare, känner sig som en bättre menniska, när man går från spektaklet. Utförandet af detta stycke har med fog belönats med det lifligaste bifall af publiken och varmt rosats af kritiken. Och rosorna kunna vi med godt samvete jemnt fördela mellan m:ll Aberg, fru Boström, hrr Åhman och Wagner samt Johan Jolin sjelf, som här, i sin dubbla egenskap af författare och skådespelare synes oss i framstå i sin renaste dager. Thorsdagen var en bemärkelse-dag? i — 7, 0 —44