Göteborgsposten – 12 mars 1870, sida 1

Rinsdags-Kaleidoskop. XII. (Forts. o. slut fr. föreg. n:o.) Landshöfd. Asker, som förordade Salalinien framhöll rörande stambanornas fortsättande ett argument, hvilket ingen annan talare anfört och som utan tvifvel är sullkomligt riktigt, det nemligen att det är tre kommunikationsmedel, som både ur statsekonomisk och politisk synpunkt betraktade böra tillhöra staten — stambanora, postoch tele grafväsendet. Jag föreställer mig att äfven de aldra mest absoluta nihilister icke skulle vilja vara med om att upplåta nya postoch telegraflinier åt den enskilda omtankan äfven om deras inrättande af bolag skulle falla sig billigare för staten. Man skulle mot en sådan åtgärd troligen invända att enskilda bolag i dessa fall icke erbjödo tillräcklig säkerhet. Med sin vanliga klarhet i framställningssättet redogjorde frih. Gripenstedt för de begge omtvistade liniernas olika företräden. Orsaken till det lifliga intresse hvarmed Salarlinien omtattades i Norrland och Sevalla-linien i hufvudstaden hade tal. icke kunnat utröna, ty syftemålet med begge sträckningarne var ju att få en förbindelse med Norrland och vesterbergslagen? Men tal. förmodade att målsmännen för Sala-hnien befarade att om Sevallalinien antages, så skulle arbetet norrut stanna af om banan fortsättes endast åt Westerås och Köping. (Att denna förmodan var grundad, bekräftades på sätt och vis af hofpredikanten Lithner, då han längre fram fick ordet). Bättre än att få ingen bana norrut, vore väl att få någon, och derföre ansåg tal. vigtigt att bekämpa nihilismens sträfvanden. Att enligt nihilisternas förslag understödja bibanorna med halfva anläggningskostnaden skulle medföra stora olägenheter och strider af vida betänkligare beskaffenhet skulle uppstå. Till bemötande upptog tal. särskildt det gjorda påståendet att jernvägarne endast borde betraktas som ett industrielt företag, med hvilket staten ej borde taga direkt befattning. Jernvägarne hade en vida högre och mångsidigare bestämmelse både i materielt och intellektuelt hänseende. — D:r Leijer uppträdde sedermera — klockan hade då redan slagit tolt på natten — för att replikera något af det som frih. Gripenstedt anfört, men i kammaren utbröto plötsligt så våldsamma hostattacker, att d:r Leijers föredrag, hvilket äfven vid detta tilltälle var grufligt tråkigt, afstannade, enär ingen deråt egnade den ringaste uppmärksamhet. En särskild och ytterst vidrig episod inträffade genom Johan Erik Johanssons i Forneby (Westmanlands län) uppträdande mot grefve Brik Sparre personligen. Den senare hade vid ett tillfalle i Andra kammaren uppgifvit att hav egde fastighet äfven inom Salaliniens rayon. IIr Johansson uppläste nu flera intyg om att så icke var förhållandet. Men gretve Sparre var på denna attack beredd och styrkte med ett af förvaltaren på Ribbingebäck utfärdadt bevis att grefven var delegare i nämnde egendom, hvilken tillhört hans aflidne svåger. — Såsom karakteristiskt för hr Johansson sjelf och för stämningen i Andra kammaren förtjenar omnämnas, att han betecknade Sevallabanan icke såsom en stambana, utan som en gretveoch statsrådsbana; och detta råa uttryck helsades med bravorop! Men då han återigen fick ordet för att replikera grefve Sparre, och framkom mod den lumpna anmärkningen att den senare uppgifvit oriktigt namn på socknen der egendomen var belägen, så utbröt ett ogillande buller som törmådde tal. att sluta. Endast den höga temperaturen i kammaren kan i någon mån ursäkta att ej hr Johansson kallades till ordning, och märkligt är att fastän några af hufvudstadens tidningar ogillat det sätt hvarpå d:r Rundgren persiflerade hr heijs reservation, så har ingen af dem ogillat den ofvannämnde Westmanlandsrepresentantens råa utfall. Östgötaeller Norrköping-Nässjö-banan I mötte icke i Första kammaren något nämnsvärdt motstånd; men desto större i Andra i kammaren, der nihilisterna äfven segrade i voI teringen — icke i diskussionen, der nihilisterna j uppenbart voro underlägsna. Jag vill såsom Ac hava h5örns Andact anföra namnan nå da