Göteborgsposten – 12 mars 1870, sida 1

— talare som uppträdde. För anslag till banan uppträdde, jemte finansministern frih. af Ugglas: komministern Törnfelt, rådman Lönnberg, hofpredikanten Lithner, hr Pehr Nilsson i Espö, trih. Gripenstedt, hr Granlund, d:r Rundgren, hr Forsbeck, landshötd. Asker, frih. Koskull, hr Medin, lektor Rundbäck, kapt. Palander och häradshöfd. Åstrand. Emot anslaget uppträdde direktör Grill (som ville hafva banan dragen från Nässjö till Mjölby öfver Motala till Hallsberg), brukspatron Hedengren (dock vilkorligt), hr Carl Ifvarson, redaktör Gumwlius, brukspatron Ehrenborg, hr Jöns Pehrsson (vilkorligt), hrr Keij och Lars Ersson i Wijk — och flera behötde icke heller uppträda, ty nihilisterna kände sin öfvervigt i den blifvande voteringen, och på argumentationens område kände de sin underlägsenhet. Eller skulle de väl med giltiga skäl kunna försvara den skyhöga galenskapen att vilja bygga en bolagsbana hvars begge ändpunkter stöta intill och således blir belägen emellan två statens banor? Eller skulle de väl kunna påstå att Östgöta-banan, gående igenom en af landets bördigaste och folkrikaste provinser, icke blir inkomstbringande för staten? Eller att det vore en vinst för staten, att hon ej blott afsade sig denna inkomst utan uppoffrade halfva byggnadskostnaden för att af den summan ej hafva någon inkomst? Det är ett högt spel som nihilisterna försökt sig med — men öfver deras sträfvande ligger ätven ett tvetydigt skimmer, som ingalunda skingras deraf att det superlativa vankelmodets apostel, hr L. J. Hierta, visade sig så ytterst angelägen att få komma in ibland dem, att han beredde sig en plats i den tremannakomite, som fick i uppdrag att formulera nihilisternas program, det som förut härofvan meddelats. Det är otvifvelaktigt att några af nihilisterna handla af bästa öfvertygelse och tro sig gagna saderneslandet. Men lika otvifvelaktigt ar att många af dem egentligen äro hvad komminister Törnfelt betecknade med mihiister, som hafva blicken fästad äfven på egna intressen. Märkligt är att mhilisterna utgöra ett konglomerat af landtmannapartiet och de nyliberala, tvenne partier, begge eftersträfvande makt, hvilka under föregående och innevarande riksdag lefvat i bitter fejd med hvarandra. Hr Keij yttrade under debatten om Salaeller Sevallabanan att det är tid att sluta med att längre upplåna penningar för att fortsätta och gitva näring åt de gamla jernvägsswiderna. Men tror han då på fullt allvar att till utförandet af 150 mil enskilda jernvägar icke skall erfordras lån? Tror han väl uppriktigt att om de trotiosex till jernvägskomitön inlemnado jernvägsförslagen skola bli en verklighet, inga strider skola uppstå mellan dessa 36 jernvägsförslagens intressenter rörande företrädesrätten till det understöd som staten skall lemna? Tror han verkligen att under sådana förhållanden den inländska korruptionen skall uteblifva? Och kan man oj med temlig visshet antaga att när dessa valrika bolag hinna konstituera sig — och dermed skall man naturligtvis brådska, under orinringen af hr Ehrenborgs doktrin att en efterföljande riksdag icke är förpligtad respektera en föregående riksdags afgifna löften — samma metod skall användas här som i England, nemligen att bolagen afsätta s. k. gratifikations-aktier, som användas för att köpa iuflytelserika personers bevägenhet? Med temlig säkerhet kan sägas att ingen förmår nu beräkna huru kamrarnes gemensamma voteringar nästa Måndag, rörande Salaoch östra banan, skola utfalla. Men det kan med visshet sägas, att under det nya systemet, som nu dukat upp, ligger en vida djupare plan än blott en systemförändring rörande jernvägarne. Om Måndag börjas äfven behandlingen af hutvudtitlarne, och den kan resultera till en ministerkris. Det är alls icke värdt att dertill neka, att en sådan förberedes, och att till den medverkas mera ifrigt än försigtigt i olika läger, mellan hvilka en brygga är slagen på grundvalen af gammalt bat och nytt maktbegär.