Göteborgsposten – 11 mars 1870, sida 1

1408 —— emedan representationen måste befrias från de förstörande jernvägsintrigerna och emedan den utländska skuldsättningen ej längre borde få fortgå. — Det är en större aeqvisttion som nihilisterna gjort i hr Hedin, än de sannolikt sjelfva vilja erkänna. Hr Keij, som i statsutskottet fört deras talan och som vid betänkandet fogat en reservation i deras syfte, utsattes för motiveringen i densamma för en så skoningslös kritik, att han sannolikt sjelf insäg det välbetänkta deri om han låtit någon mindre poetiskt stämd och mera i logiken hemmastadd öfverse och förbättra den nu misshandlade reservationen. Det var d:r Rundgren som tog hr Keij om hand och som anställde ett skriftermål at sådant slag, att hr Keij icke tillsörae, åtminstone ej i kammaren, varit utsatt för något dermed jemförligt. Han agades utan förskoning med ironiens och satirens gissel, och under det kammaren icke kunde tillbakahålla den ena skrattsalvan efter den andra stod d:r Rundgren der och talade så lugnt, som om han behandlade ett djupt allvarligt ämne. Han gick illa at nihilismen, som wille införa splitter nya jernvägslinier (bolagseller bibanor i stället tör stambanor) — sådana linier som hade hvarken bredd eller längd; men värst åtgicks dock hr Keij, hvars reservation utgjorde stoff till den charmantaste roman: en ålskare och hans älskarinna uppträda i det bleka månskenet, hon var bibanorna, älskaren var reservanten och månskenet reservationen. Men talaren visade tillika det ohällbara i denna reservation; å ena sidan att inga stambanor vidare af staten skulle byggas, ull förekommande af jernvägsstrider, å andra sidan statsanslag utan återbetalningsskyldighet till några och tretio bolagsbanor — likasom icke begäret för preferans till anslag för dessa skulle framkalla både strider och intriger! Jag bör särskildt omnämna, att hvad som troligen gjorde d:r Rundgrens skämtsamma kriuk så mycket mera pikant, var att stoffet till densamma älven togs från ett af hr Keijs ogna arbeten i den sebusiska stilen. Hr Keij fick god tid på sig för att bemöta d:r Rundgren. Dessförmnan drabbades dock hr Keij at ett annat missöde. I bästa välmening togs han nemligen i sorsvar af en länskamrat, Gustaf Johansson, som läste upp något illa hopkommet, eller illa utskrifvet, hvilket skulle utgöra ett klander deriöre av d:r Rundgren kastat ett skimmer at löje öfver hr K.; men om ett sådant klander varit besogadt, hvarföre hade det ej uttalats af nägon med mera omdomesförmåga? Till allas wörvåning, antager jag, replikerade hr Keij sin iruktansvärde motståndare så undfallande, att han påtagligen hoppades undvika att vidare utsättas för hr Rundgrens gissel. En annan icke mindre komisk episod inträffade gonom hr L. J. Hiertas uppträdande. Jag har förut omnämnt den oangenäma stallning hvari hr Hierta blifvit försatt, då samtlige Stockholmspetitionärerna för Sevallabanan vagit sig det orådet före, att juse till honom ofverlemna de bekanta adresserna. Nu anlitade han en utväg, som för att begagna hr Hiertas eget i kritiska ögonblick anlitade uttryck kanske nästan var litet opolitiskt. Han framställde adressernas tillkomst i en så skämtsam dager, att man skrattade högljudt deråt, men dermed jäfvade han också deras betydenhet — och likvisst fanns bland dessa opinanter en mängd aktade personer och många hundrade hvilka hr Hierta har att tacka för den plats som han nu innehar i Andra kammaren. Det är föga troligt att hr Hierta, huru modig han tillätventyrs än blifvit på gamla dagar, skulle såsom nu skedde velat behandla de aktade valmännen, om dev nu varit den tredjo