Göteborgsposten – 11 mars 1870, sida 1

— Ni är Rosamonds far, svarade George, och jag är Valentine Jernams bror. — Karlen är galen, mumlade kapten Duncombe; otvifvelaktigt galen. — Nej, svarade Gcorge Jernam, jag är ej vansinnig — jag är blott alltför medveten om min olyckliga ställning. Jag älskar er dotter, Joseph Duncombe, älskar henne så uppriktigt och djupt som en man kan älska den hustru han valt, Och dock är jag här i London, ensam och olycklig, i den stund då jag borde vara på väg till min älskades hem. Så kär hon un är mig — så uppriktigt jag än älskar henne — vågar jag ej gå tillbaka till henne, ty mellan henne och mig reser sig min mördade bror Valentine Jernams vålnad! — Hvad har min dotter att göra med er brors olyckliga öde? frågade kaptenen. — Hon sjelf, intet; men det är hennes olycka att stå i ett nära förhållande med en som var i komplott med den eller dem som mördade min olycklige bror. — Hvad i himlens namn menar ni? frågade kaptenen på Vixen. — Ni borde ej vara så angelägen att få veta hvad jag menar, kapten Duncombe, svarade George; ni är min svärfar. Den kännedom som slumpen uppdagade för mig om en mörk hemlighet i er skenbart hederliga lefnad kom för sent för att hindra detta band mellan oss. Då den olycksaliga sanningen blef klar för mig var jag redan er dotters man. Tvinga mig ej att förklara mig. Jag skall göra min skyldighet mot er dotter, som om ni och ert brott