Göteborgsposten – 10 mars 1870, sida 1

Tvärtom är att misstänka det den, som blifvit så framdragen och, från ett håll åtminstone, satt öfver allt misstroende, snarast skall frestas att göra afvägar från den rätta stråten. Det finnes visst få grosshandlare och riddare hvilka, upptagna af egna vidlyftiga affärer, kunna i längden såsom sig bör stå ut med att dagligen se en dyrbar tid och ett på långt när icke outtömligt tålamod tagas i anspråk al en mängd enfaldiga och rådvilla svenska emigranter. Så mycket är derför säkert, att ju mindre storståtliga och förnäma, men ju mera menniskoälskande konsulerna, isynnerhet våra här i Amerika, äro, desto bättre! Just som jag stod beredd att lemna Newyork hade jag nöjet att göra bekantskap med en svensk, hr Berggren, sedan 18 år bosatt rärstädes och allmänt prisad för en otroligt ångt drifvon hjelpsamhet mot sina landsmän. Hr B. tjenstgör på ett större handelskontor, Iwarest han nästan dagligen sökes af någon som anropar hans bistånd, och hans beredvilighet har fått ett sådant namn, att det allt som oftast faller konsuln in alt till honom skicka bref, hvilka blitvit på konsulatet inemnade, men der ej efterfrågade och utlösta. Många af hr B:s vänner äro bekymrade vid tanken på hurusom dessa den ädle mannens verkligt stora uppoffringar slutligen kunna åstadkomma hans egen ruin, och ehuru han under samtalet med mig tycktes liksom skämmas öfver sin allt för stora efterlåtenhet, i det han gaf sig sken af att vara en svåra barsk och snäsande herre mot tiggarne, undslapp honom likväl en allvarsam önskan att för framtiden se sig befriad ifrån en utom hans egentliga tjenst liggande verksamhet, med hvilken hans principaler, oaktadt han under 17 års tid troget skött sin befattning hos dem, icke skulle kunna underlåta att till sist förklara sig illa tillfreds. Den mannen, hörde jag en at hans vänner försäkra, skulle ovilkorligen varit rik nu i st. f. fattig som han är, om han något mera sett på sitt eget bästa. Af dem som tagit sin tillflykt till denne hr B. vill jag särskilt omtala tvenne. Den ene, hvilken presenterade sig under namnet hjörnlund och omtalade att han nyligen öfverkommit med en olycklig syster och en ålderstigen moder, bönföll hos hr B. det han måtte skaffa honom något arbete, helst hos — en mjölnare. Hr B. lofvade att försöka, men då tit. Björnlund blef alltför efterhängsen nödgades hr Berggren slutligen afvisa honom med råd att vända sig till någon annan. Ett par dagar derefter infann sig hos hr B. ett fruntimmer, hvilket utgaf sig för att vara Björnlunds syster. Hon, som sade sig heta fru Ros, berättade vidare att hon, efter det hennes man skjutit sig i Sverige, öfverrest hit med sin vid allt tyngre arbete ovane broder och den ålderstigna, för tillfället sängliggande modren samt att de nu råkat i sådan nöd, att de, om goda menniskor ej ofördröjligen skyndade dem till hjelp, måste förgås af hunger. Hr B., upprörd af denna historia, gaf fru Ros ett rekommendationsbref till Svenska fruntimmersföreningen, af hvilken hon emottogs med deltagande; men då några medlemmar af samma förening sedermera gingo att besöka den olyckliga frun i hennes och hennes anförvandters gemensamma bostad, gåfvo många omständigheter tydligt vid handen, att hr Björnlund och fru Ros alltigenom farit fram med osanning. Något äldre fruntimmer fanns ej och hade ej funnits i deras sällskap. De I värda syskonen, sålunda ertappade, funno för rådligast att genast lemna staden, och då hr Berggren snart derefter från en bekant, en välbergad svensk i en af de vestra staterna, erhöll ett bret med förfrågningar om en viss Uno Kempf, som under resan hit friat till brefskrifvarens syster, för hvilken han uppgitvit sig hafva en lönande anställning på ett kontor i Newyork, erhöll man der full visshet om hvad man redan, efter att hafva läst från Sverige senast ankomna tidningar, börjat misstänka, neml. att hr Björnlund och iru Ros voro inga andra än just samme Kempt jemte det, enligt de svenska tidningarnes utI sago, mindre välkända fruntimmer, hos hvil A