Göteborgsposten – 10 mars 1870, sida 1

som ditt då vi lemnade IIallgrove. Sök på allt sätt förmå honom vidhålla sitt frieri och låt honom lemna Pauline åt sitt öde. Hvilken tok den mannen måste vara som ej känner sitt hjerta bättre! — Madame Durski har lockat honom i snaran, sade Lydia föraktligt. — Ja, visst, ni qvinnor förstå er på att lägga ut äktenskapliga snaror, som du och jag bäst veta, min kira Lydia. Godnatt nu. Gå och tänk öfver din bröllopstoilette i din tysta kammare. Lydia Graham somnade denna qväll med den fullkomliga öfvertygelsen, att hennes sjelfviska lefnadsmål nu omsider var uppnådt och att det ej skulle dröja länge innan Douglas Dale kom och kastade sig till hennes fötter. UInder ett par dagar var en ovanlig ifver rådande i Lydia Grahams hela väsende. Hon var mer än vanligt omsorgsfull i sin klädsel; hon höll sin lilla salong i det prydligaste skick och qvarstannade hemma hvarje eftermiddag, trots det vackra vädret och de ovanligt talrika bjudningarne. Men Douglas Dale lät ej höra af sig. Han kom ej, han skref ej, och af alla hans entusiastiska förklaringar tycktes ej något resultat blifva. Sanningen var att Pauline Durski var sjuk och under oron för henne glömde Douglas tillochmed att Lydia Graham fonns till. En obestämd oro började uppfylla Lydias själ och hon hade en förkänsla af att hennes dröm om ett frikostigt anslag till nälpenningar, ekipager, franska kammarjungfrur, diamanter, och alla de andra behagliga saker, som hon tänkt sig, aldrig skulle förverkligas.