Göteborgsposten – 9 mars 1870, sida 1

blifvit mer och mer angelägen att skaffa sig en ställning och ett hem. Hon hade en mycket dålig tanke om mr Dales intelligens, ty hon trodde att goda hufvuden ondast kunde egas of dem som hade mera framfusiga naturer och kunde göra sig gällande i salongerna. Hon ansåg honom vara en man som lätt kunde fångas genom smickrande ord och förtrollande blickar; derföre hade hon beslutat att spela ett djerft om ej förtvifladt spel. Under det mrs Marmaduke och kapten Graham samtalade i salongen, försökte Lydia hålla sin gäst qvar i rummet innanför — ett ganska litet rum, just lagom stort för att rymma ett litet piano, ett musikställ och några stolar. —Hvarföre har ni ej kommit hit förr, mr Dale? frågade Lydia. — Jag har varit för mycket upptagen för att kunna komma, svarade Dougles. Detta svar lät något oartigt; men Lydia tillskref detta en ytterlig blyghet och hvarför icke äfven förvirring, som hon ansåg som bevis på sitt tillämnade offers oförmåga att motstå henne. Hennes ögon sköto en blixt af triumf. — Jag skull vinna, tänkte hon, jag skall vinna! — Har ni verkligen önskat se mig? frågade Donglas efter en paus. — Ja, jag har önskat se er, mumlade hon i smäktande ton. — Verkligen! sade Douglas i en ton som kunde betyda förvåning, nöje eller hvad annat som helst. Det var