Göteborgsposten – 9 mars 1870, sida 1

——57 andra, inflyta i mina epistlar härifrån; men jag har en gång för alla gjort mig till en regel att icke dölja det, som mina egna ögons och örons vittnesbörd bestämdt öfvertygar mig om, detta må nu vara ondt eller godt. Icke rår jag för, om det förra skulle det öfvervägande! Vid det jag en afton promenerade West Street tramåt, öfverraskades jag af att, på ett skrank, midt ibland alla de öfver floden gående färjornas stationshus, upptäcka en aflång, hvitmålad träskylt, som utom Sveriges och Norges flaggor, hvilka voro målade i de bjertaste färger, upptog följande inskription: hBethel-Spip. Predikan på svenska hvarje Söndag kl. half 11 f. n. hönestunder Tisdags-, Onsdagsoch Fredags-aftnar kl. half Ss.. — Jag tittade in genom en på planket befintlig öppning och hade de svenska metodisternas kyrka framför mig: ett medelstort, svartmåladt, afmastadt fartyg, midskepps försedt med en från relingarne i sned vinkel gående öfverbyggnad, som bildade taket till sjelfva kyrkan, i hvilken ljuset insläpptes genom en mängd fönsteröppningar såväl från sidorna som äfven och förnämligast ofvanifrån. I fören, der spelet i forna tider haft sin plats, var en klockställning placerad, och beqväma landgångar med ledstänger voro utlagda på tvenne ställen för-ut. Fartyget var inklämdt uti ett starkt pålverk, hvarigenom detsamma hindrades från att under oväder: råka i sjöång. Påföljande Söndag infann jag mig vid gudstjenstens början i denna kyrka, som visade sig ega ett ganska stort utrymme, oaktadt man i dess ena ända indelat flera smårum för pastorsexpedition o. d.; kyrksalen var, liksom andra, afdelad i bänkrum; väggar och pelare voro målade i ekfärg; ett par enkla men smakfulla ljuskronor syntes fästade vid taket med snören, hvilka, omslingrades af gröna guirlander. Bakom predikstolen, eller rättare talarstolen, som fått sin plats på en upphöjning längst akter-ut och hvilken älven var prydd med grönt, fanns rum för ett par stolar och, om jag ej missminner mig, äfven för ett bord. Allt var med ett ord rätt inbjudande och bebagligt anordnadt. Kyrkomuiken (instrumentet) utgjordes af ett orgelnarmonium. Kyrkans ordinarie prest, en f. d. kräddaregesäll vid namn Hedström, predikade och innehållet af hvad han sade var, onligt min uppfattning, godt, ty han lade sina åhörare strängeligen på hjertat att visa försonlighet mot sin ovän, att älska och bedja för honom. Hvad sjelfva utförandet beträffar, var det, i jemförelse med pastor Weietters, törträffligt, synnerligast om man blundar för dessa, hos metodistpredikanterna alltid åter kommande, ansträngningar att försätta sig sjelfva och församlingen i ett exalteradt tillstånd, hvilket hos menniskor med varmare blod — negrerna t. ex. — är förtärligt au skåda. Här gick allt jemförelsevis lugnt och hyggligt tillväga. Visserligen hördes ett och annat Lord! Lord! Gud! Gud! framstönas al någon församlingsmedlem vid det pastorn upphor sin stämma som värst, men dervid stannade det dessbättre. Mr Hedström har ör öfrigt icke det bästa vittnesbörd om sig: men uttröttad af detta evinnerliga klander mot dem som här åtagit sig det andliga utsädet, åter jag, sedan jag omtalat att mannen är rik på tmliga egodelar, hr pastorn gälla hvad han kan. För en del år sedan lärer inträtfat, att trenne stockholmare, hrr Ritou, Lychou ocb Norbin, hvilka under ett besök i Amerika en gång gingo in Bethel -skeppets yrka, af pastor Hedström, som förargade sig ötver deras fria hållning och spejande ögonkast, blefvo under predikans gång utpekade såsom ulfvar, de der kommit i atsigt att om möjligt skingra och töröda hans kära hjord. Varnad häraf sökte jag att göra mig sä lik ett tår som möjligt; slapp också helskinnad undan, för hvilket jag har allt skäl att känna mig tacksam. I j I i i Ö j j j i j j