Göteborgsposten – 3 mars 1870, sida 2

— Nej, jag smakar det aldrig, lika litet som någon annan likör. — oOch likväl dricker ni så obetydligt vin? — Jag dricker verkligen högst obetydligt vin. Maz kunde omöjligen spåra någon särskild betydelse i Carringtons ton då han gjorde dessa frågor. Uan hade gifvit akt på madame Durski under middagen och märkt en nervös liflighet i hennes sätt, en feberaktig glans i hennes ögon som ofta förorsakas af någon starkare dryck än vatten. Och dock hade denna qvinna druckit föga annat än vatten under middagen. Redan då hon först inträdde i rummet hade den nästan feberaktiga glädtighet som utmärkte henne denna afton varit lika synbar som nu. Detta var en fysiologisk eller psykologisk gåta som i högsta grad intresserade mr Carrington. Han fann snart en lösning som, efter hvad han trodde, var fullt tillfredsställande. — Denna qvinna tager in opium i en eller annan form, sade han för sig sjelf. Miss Brewer rörde ej den ifrågavarande likören, och hennes kusin tog Maraschino. Damerna lemnade matsalen och herrarne dröjde ej länge efter dem. Douglas Dale och hans nye vän passerade korridoren tillsammans, men då de hunnit till salongsdörren, upptäckte mr Carrington att han tappat ett bref i matsalen och återvände för att söka det, efter det han först öppnat salongsdörren för att låta Dale stiga in. Allt var oförändradt i matsalen, bordet alldeles sådant som då de lemnade det. Victor närmade sig bordet, tog