Göteborgsposten – 3 mars 1870, sida 2

visar sig vara ganska otillfredsställande. Att vara sullständigt fri vill visserligen säga att sjelf fullständigt bestämma sitt görande och låtande, men innebär icke mindre den fordran, att detta görande och låtande skall vara förnuftigt d. v. s. kontrolleras af vår bättre menniska, af det gudomliga uti oss eller hur man nu än vill beteckna denna oafvisliga fordran. Det innebär en sanning, som aldrig kan för mycket behjertas, att friheten i sin sanna mening icke har något med godtycke att skaffa utan tvärtom är den strängaste lagbundenhet, ett uttryck af det eviga oföränderliga sjelft, och att denna hennes lagbundenhet utgör hennes lifs natur och vilkor. En individens verkligen fria handling bestämmes tydligen icke ar någon yttre nödgande vana, någon yttre statens eller kyrkans lag, icke heller al godtycket, utan af en inre nödvändighet, nemligen af insigten om och kärleken till det sanna. Om således visserligen å ena sidan frihet icke får förblandas med godtycke, och makten endast varsamt och i mån at stigande utveckling kan till mensklighetens sanna nytta läggas omedelbart uti mängdens händer, så följer häraf alldeles icke hvarken begreppsenligt eller i kraft af erfarenhetens vittnesbörd, att den bör anförtros åt en eller några få. Den enskilta menniskan, det borgerliga samhället, det religiösa medvetandet uppnå aldrig sitt ideal; de äro intill dagarnes ända inbegripna uti utveckling och kamp för att hinna detsamma. IIvarje institution, som icke fattar sig så, utan betraktar sig såsom ett färdigt system, i hvilket allt skall inpassas, gör sig förr eller senare omöjlig. Detta sker naturligtvis hastigare och säkrare i den mån bildningen, insigten om menniskans och tingens inre natur och lif, hinner blifva mångas egendom. Men ett lika stort misstag, som begås af hvarje institution, som anser sig sjelf för fast och oföränderlig, låta otvifvelaktigt äfven de komma sig till last, hvilka yrka, att man bör helsa välkommen och draga i härnad sör hvarje frihet. Afven om nemligen en viss frihet i och för sig betraktad visar sig förnuttig, är dermed visst icke gifvet, att de som bruka den äro härför mogna eller af henne kunna draga någon verklig nytta. Ligger det i hennes natur, att hon under bestående förhållanden lätt blir en slafvinna åt godtycket, att hon urartar till snikenhet, omåttlighet, tyranni, eller att hon, för mängden betydelselös, blir i ett fåtals händer ett medel att med eller mot bättre vilja och vetande knyta hårdare till okunnighetens och ofrihetens bojor omkring den stora mängden af menniskor, så frågas med skäl, hvari det praktiska och i och med detsamma det förnuftiga uti att yrka sådana friheter består. Ändamålet med det hittills anförda är egentligen att påpeka folkbildningens stora betydelse för ett verkligen sritt och i sin frihet starkt och lefnadsfriskt folk. Frihetsträdet torde knappt i längden trifvas i någon annan in den genom omsorgsfull beredning och vård iruktbara jordmånen, Vetenskapens målsmän öppnade och fortsatte länge ensamme kampen emot den blytunga auktoritet, under hvilken len enskiltes rätt att känna, tänka och vilja var så godt som tillintetgjord. Vetenskapen sådan hon efterhand uppbyggts på den grundval, som lades af dessa män, hvilka vid nyare ticens början under ständiga angrepp från ti dens maktegande kämpade för tankens frihet och menniskonaturens värdighet, är enligt sin natur mer än annat fri och sjelfständig. Genom henne framstår den fria menniskoanden i sin herrliga storhet och makt, genom henne är han sig att med ödmjukt erkännande at sin egen ringhet, med frihet och vördnad lyfta sin blick till den eviga Urbilden, hvilkens omätliga vishet icke mindre ger sig tillkänna vid stenens och den mikroskopiska plantans än vid menniskans egen uppkomst och tillvaro. Påsallande är desto mera den strid, s m det ultrademokratiska partiet i våra dagar synes föra emot den högre bildningen. Vid närmare aktgitvande torde dock detta vara en ganska följdriktig konseqvens från detta partis allmänna ståndpunkt. Skall nemligen makten läggas i händerna på den stora mängden, sådan denna nu är, och i dessa händer bevaras, så måste först de grundvalar på hvilka den mera intelligenta delens af folket inflytande hvilar, nedritvas. Rättvisa måste likvisst göras representanterna af dessa åsigter, deruti att de äro de första att tala om folkets bildning, önskvärdheten deraf o. s. v. Det torde dock med skäl kunna befaras att de, om de finge ordna, lätt komme att törblanda en sann, tankeutvecklande bildning med ett inpreglande i minnet af deras eget redan färdiga system. Det kan befaras, att de istället för att väcka folxets kunskapsbegär och derigenom föra det tramåt till myndighet och sjelfständighet kunde komma att