Göteborgsposten – 3 mars 1870, sida 2

mycket vådligare för sann frihet som de mäktigt tilltala menniskans sinliga natur. Att verkliga anledningar till sådana farhågor finnas är otvifvelaktigt. Man behandlar uti starka, till öfversiiteri gränsande uttryck menniskans heligaste intressen, försmår icke att ideligen framhålla den logiska konseqvensen, oantastliga sjelfklokheten o. s. v. i ens påståenden. Tillåter sig emellertid någon att draga den påstådda följdriktigheten inför tankens domstol, visar man dåligt humör, försöker gyckla bort saken genom att angripa personer, hänvisar i nödfall till revolutionens blodiga utväg o. s. v. Är det på detta sätt man vill upptostra folken till medvetande af deras frihet och värdighet? ÅÄr det så man vill lära fria menniskor aktning och vördnad för mängdens majestät, hvars tolk man påstår sig vara? Den verkliga jesuitismen har i dessa fall företräden; den väljer medlen klokt. Hon har det oaktadt krossats af den tänkande mensklighetens dom till och med i hennes eget fädernesland. Menniskonaturens värdighet har äfven sina fordringar, som i längden icke ostraffadt kunna trampas under fötterna. Hvarje verklig frihetsvän, som gjort för sig sjelf klart de naturliga medlen till förverkligandet af sina idker och som ej har några biafsigter, mäste inse, att folkfrihet förutsätter folkbildning. Ur individens utveckling framgår å ena sidan med nödvändigheten oafvislig fordran på utvidgad frihet, och å den andra ligga synes det deruti de bästa möjliga garantierna för fribetens fortfarande bestånd och förnuftiga användande. Vi äro de första att medgifva, att lifvet, det vanliga praktiska hvardagslitvet, är den stora skola, i hvilken menniskan företrädesvis utvecklas och danas. Det är en skola af mycket högre ordning än hvarje sådan, i hvilken undervisning — låt vara med än så goda hjelpmedel — meddelas inom tyra väggar. Men detta utesluter alldeles icke nödvändigheten af att inhemta elementerna i en lägre skola för att kunna draga nytta af den högre. För att alltmer fatta den sanna betydelsen af i lifvet mötande företeelser, af de föreläsningar Gud sjelf oupphörligen ger oss uti vårt eget och naturens yttre och inre lif fordras förberedelse och uppmärksamhetens skärpande. Tidehvarfvens ersarenhet om verlden och hennes upphof förhäller sig tydligen till den enskilta menniskan liksom yrkeserfarenheten till den blifnande yrkesmannen. Denna ertsarenhets hufvuddrag måste först inhemtas ju grundligare desto bättre. Den blitvande uppgiften är verksamhet i lifvet till andras och egen nytta, hvarunder det inhemtade vinner alltmer i klar het samt beriktigas och utvidgas. Den enskilte blir derigenom ett verksamt led i en genom tiderna fortlöpande kedja och i många tall i något hänseende ett led af högre ordung. Men utom sjelfva inhemtandet finnes här ett annat moment, som icke kan så högt uppskactas, och detta är viljans och förmögenhetens öfning till verksamhet eller med andra ord duglighet att arbeta och uppsatta. Ju mera allt omfattande denna öfning är, desto mera betydelse har den för menniskans alla intressen. Den högre undervisningen är jemförelsevis väl ordnad, emedan män med grundliga insigter hafva funnit sitt närmaste intresse uti att här ingripa; den egentliga folkundervisningens anstalter torde deremot lemna mycket ölrigt att önska. Hvad här i allmänhet de facto ölvas är utom dogmatik hufvudsakligen skritning och quatuor species. Dessa senare momenter äro visst oundgängligen nödtorftiga vilkor för medborgerskap i vår tids samhällen, men de äro också icke mera. Öfver bristande tid får ej klagas. Ofta lemnar man folkskolan först vid 15 års ålder. Af denna ålder finnas många ynglingar i elementarläroverkens högre klasser. Skilnaden i kunskaper behöt ver ej påpekas. Det är väl icke oundgängligen nödigt för en verklig folkbildning, att ett mycket omfångsrikt material inhemtas, ehuru önskvärdt, då omständigheterna medgitva det, men ouundgängligt synes vara, att det inhemtade är egnadt att väcka förmögenheterna till -jelfverksamhet, öppna sinnet för den i sin storbet enkla regelbundenheten och skönheten i verlden. Materialet måste hemtas ur menniskans egen bepröfvade erfarenhet om hen nes upphof, henne sjell och tingen, om det skall finna villigt inträle och genklang ut: ynglingens själ. Det måste upptaga i sig, föradla och vidga havs egen annu unga ertaren bet; det måste blifva honom alltmer kärt under hans utveckling, just emedan det eger nära forvandiskap med grunddragen i hans eget gryende själslit. Al s. k. kunskap, som enligt sin nmur icke kan garantera sig härigenom, tröttar hågen, dödar sjelfverksamheten I