Göteborgsposten – 2 mars 1870, sida 2

gentemot hvilket den så ofta upprepade villfarelsen bör falla: att det neml. skulle vara från suveränens initiativ, som den sociala rörelse, ur hvilken reformerna uppstått, skulle ha utgått. Nej, det är icke suveränen, som tillkännagifvit sin önskan efter dem (bifall från venstern). Från 1852 till 1860 har blott en underordnad roll tilldelats den allmänna rösträtten; frihetens första uppvaknande f de på kriget i Italien; år 1863 tilltog rörelsen, och år 1869 vill jag anse spelet vunnet, såframt icke ytterligare misstag sätta de vunna fördelarne i fara. Vid den sista valstriden intog regeringen emellertid samma hållning som förr. Den framstående man, som genom sin talang personifierat den personliga regeringen i sjutton år, ville ej hålla jemna steg med de nya tendenserna; hans språk var stoltare än någonsin förut, och de officicla kandidaturerna upprätthöllos i samma utsträckning som förut. Sjelfva valen utgjorde ej någon tillräcklig varning. Då vi sammanträdde d. 28 Juni, förbehöll han sig ännu all rätt att personligen och allena afgöra, huru och i hvad omfång hon skulle tillfredsställa landets önskningar. Det var städse den personliga regeringen, som talade en förmyndares, om icke en herres språk. Ett sådant språk var en anakronism och sårade djupt det allmänna medvetandet inom en del af landet. Denna känsla yppade sig äfven på dessa bänkar, och några dagar derefter svarade j på språket af 28 Juni med vördnad, men äfven med fasthet i de 116:s interpellation. Sålunda blef författningen genom eder såsom mellanmän höjd af nationalviljans flakt. Den blotta beröringen mellan nationalviljan och den personliga makten var tillräcklig, för att komma denna senare att försvinna — en stor händelse hvars betydelse jag ej vill förringa. Den personliga makten kunde ha gjort motstånd, hvilket — jag är derom öfvertygad — skulle medfört dess undergång. Det var derför ett klokt steg af en så betydande makt att gifva med sig; jag erkänner det, ty ingenting kan skattas högre än en fredlig revolution, och en begränsad och framåtskridande frihet bör föredragas framför den, som tillkämpas under en storm (bra! bra!). Låt mig nu draga de logiska och politiska konseqvenserna af detta stora faktum. Nationen har befastat sin ställning och den verkställande maktens öfverhufvud har erkänt det berättigade häri. Detta är vär rätt, och det är en fast grundval! Vi veta, att nationens suveränitet är en och att den ej kan delas, att det är den, som herskar, som regerar och som bör åtlyd Således utgår makten från borgrarne i deras helhet. Det är ej längre i Tuilerierna, utan i valförsamlingarne, som vi böra söka lösen för den politik, regeringen har att följa. Den nationala suveräniteten har utvecklat sig långsamt, men stadigt och säkere sedan 1852. Vid de sista valen tillföllo 3,317,000 röster oppositionens kandidater och 4,664,000 regeringens, således en majoritet för dessa at 1,343,000. Om man från detta antal drager alla offentliga embetsoch tjenstemän samt den stora mängd af valmän, som följa i dessas spår, så spörjer jag, på hvilken sida är majoriteten? (stark rörelse). Viha ofta gt, att de officiela kandidaturerna förfalska resultatet af valen. Begär man bevis? (Tal. anför flera). Då nu förhållandet är sådant, att 700,000 röster äro tillräckliga, för att förvandla minoriteten till majoritet, så kan man med skäl påstå, att oppositionen skulle ha segrat, om icke de officiela kandidaterna funnits! (förnekelse från flera håll). Men den allmänna meningen, nationens ställning går nu i den örut antydda riktningen, och den skall uppnå sitt mål, om ej mycket stora fel begås. Folket skall aldrig mera låta binda för ögonen på sig, såsom det skett af det personliga regeringssystemet. Revolutionen är genomförd i idterna, den måste nu äfven bli det i verkligheten! Hvad erfordras hä Mycket enkla åtgärder. Landet begär en fri press och alldeles oinskränkt församlingsfrihet; det vill, att embetsmännen ej länare skola utgöra en privilegierad, ansvarsfri kast i staten, och det vill afkasta det dubbla ok, man pålagt detsamma: den militära träldomens och okunnighetens ok. Jag medger, att rörelsen i denna riktning ej varit allmän, men den har likväl framträdt ötverallt, hvarest upplysta och sjelfständiga andar funnos (motsägelse). Penningeböter och fängelsestraff ha endast verkat en ytterligare utbredning af afven de selaktigaste åsigter. En talare, hvars autoritet j icke viljen förkasta, har en gång sagt: Villfarelsen kan endast på ett sätt bli stark och betydelsefull; det är då den blir förföljd. Hvem har talat så? Ingen annan än Ollivier. Den regering, som nu står inför oss, har änuu aldrig uttalat sig tillräckligt om eller högtidligt förbundit sig till att endast betrakta den nationala viljan såsom rättesnöre för sina handlingar. Ja, vi veta ej ens hvilket program den följer, eftersom den har tvenne. Utrikesministern Daru: Båda programmen. Favre: Men de motsäga ju hvarandra i flera punkter. Finansministern Buffet: De öfverensstämma fullkomligt. Favre: De öfverensstämma måhända enl. den tolkning, som j viljen gifva dem, men tillsvidare stå de i fullkomlig strid. Jag vänder mig till venstra och högra centerns ministrar. Daru: De äro fullkomligt öfverensstämmande, endast ursprunget till desamma har varit olika. Favre: Hvilken öfverensstämmelse råder då mellan frågan om kammarens konstituerande myndighet och märernas val? Och om öfverensstämmelse ernatts, är då den fördelaktig för den liberala. saken? Så länge folkrepresentanterna icke ha rätt att sjelfva antaga och ändra sina grundlagar, så länge de skola vara underkastade ett godtycklighetsregemente, säger jag att de äro intet! (bravo från venstern). Så länge ministeren låter den personliga makten bestå, kunna vi endast betrakta dess medlemmar som skiltvakter, hvilka ställa sig kring det personliga regeringssystemet, för att få oss till att tro på en parlamentarisk regeringsform. Vi stå med ett rep kring halsen, som regeringen kan draga åt, när hon så lyster! (Mycket bra! från venstern. Buller.) Det är emellertid icke så mycket kabinettets tankar ———