Göteborgsposten – 2 mars 1870, sida 2

— Nej, mumlade han för sig sjelf efter en lång och omsorgsfull granskning, ingen mezniska skall kunna komma till dessa rum utifrån, ej ens om man kunde förvandla sig till en katt eller markatta. Den som vill se arftagerskan till Raynham måste gå genom kaptenens rum. Nåväl, man har förr hört talas om att trogna väktare kunnat dragas vid näsan. Det är blott få saker man ej kan göra om man riktigt anstränger sig, och jag vill ha min hämnd på lady Eversleigh! Han stod under några minuter tyst, betraktande den vidsträckta domän som utbredde sig nedanför. — Och detta allt är hennes — land och hus; hästar och åkdon; pudrade betjenter, juveler, solida guldtallrikar som hon kan äta sin middag på om hon behagar! Allt är hennes ! Och hon vägrar mig några hundra pund och trotsar mig! Vi få väl se om det varit klokt handlat af henne. jag har svurit att ha hämnd och jag skail ha den, mumlade han i det han skakade sin knutna hand. Jag kan vänta, jag kan gerna vänta i åratal, men jag skall ha min hämnd, om jag också blir gammal och grå under den tid jag rufvar på den. Hon har vägrat mig ett par hundra pund. Jag vill se henne der, på marken vid min fot, krypande som en liten hund, erbjudande mig halfva sin förmögenhet — hela sin förmögenhet — sitt lif! Jag skall qväsa hennes stolta ande! Jag skall draga hennes storhet ner i smutsen. Hon vill ej erkänna mig som far! Men om jag vill skall hon följa barfota i smutsen efter mig, sjungande gatvisor i hvarenda stad i England och efteråt gående omkring med min gamla hatt för att tigga ihop