Göteborgsposten – 2 mars 1870, sida 2

Frän Utlandet. Sammanträdet inom Frankrikes lagat stande församling d. 21 Febr. var en canse celtbre. Redan dagen förut hade en massa resande strömmat till Paris från landsorten, för att om möjligt få tillträde till åhörareläktaren. Efter det några löpande ärenden afgjorts, reste sig Jules Favre under allmän tystnad i salen och motiverade på följande sätt sin förfrågning om regeringens inre politik: Mina herrar! Då vi (venstern) gingo in på vår ärade presidents förslag om att uppskjuta den debatt, som i dag öppnas, så ville vi lemna ett bevis på vår försonlighet, men tillika göra oss försäkrade om den fullständigaste yttrandefrihet. Denna frihet är alltid nyttig, men för ögonblicket alldeles nödvändig; att under närvarande förhållanden icke uttala sig, skulle föranleda till de grymmaste gäckelser. Vi måste veta, huru vi ha det, hvarthän vi gå och hvilka åsigter som göra sig gällande hos de ministrar, som styra Frankri angelägenheter. Stå de på det personliga regeringssystemets eller på den suveräna nationens sida? Dessa frågor kunna vi icke skjuta å sido eller på ett lösligt och tvetydigt sätt besvara. Vi böra tvärtom söka att fullt opartiskt och uppriktigt besvara dem. Kammaren har länge sysselsatt sig med statsekonomiska frågor; landet skall vara tacksamt derför, men då jag hörde de utmärkta tal, som af denna anledning höllos, tänkte jag för mig sjelf, att de finansiela angelägenheterna, landets rikedom och dess produktion, böra stå tillbaka för de politiska frågorna. Jag vill i mitt tal undvika allt personligt, icke derför att jag anser det underordnadt, utan derför att man för ögonbliket bör undvika allt, som skulle kunna ge anledning till beskyllningar. Jag för min del är här fullt fri från hvärje personligt intresse, och då jag angriper den närvarande styrelsen, ledes jag icke af äregiriga bevekelsegrunder. Då en despot herrskar, kan deltagandet i makten endast vara tillräckligt för låga själar; hos ett fritt folk kan makten vara ett frestande målför vår äregirighet, men den, som åtrår densamma, bör veta, att makten ej är en förtrollad oas, utan en sträng och mycket allvarlig pligt, som man åtager sig. Historien och det offentliga samvetet ha dömt alla dem, som endast sökte att tillfredsställa den personliga äregirigheten, hvaremot de återigen högt äras, som offrat sig för allmänhetens a. Det är lämpligt att erinra sig denna pligt i det nblick, då vi skola undersöka regeringens handlingssätt och pljater likasom äfven våra egna jemte de nödvändiga vilkoren för, att dessa ömsesidiga pligter kunna bli uppfyllda. Ja, vi befinna oss på öfvergången till ett nytt regemente, hvilket fäller domen ötver det personliga regementet och sätter nationalviljan i stället för en endas vilja, Den parlamentariska regeringen är ett medel att genomföra den politik, som bör vara grundvalen för hvarje samfund: landets regering genom landet sjelft och genom friheten. Från året 1869 har nationen anslutit sig till denna lära och med vördnad, men äfven med fasthet begärt dess tillämpning. Detta är ett betydelsefullt faktum,