Göteborgsposten – 26 februari 1870, sida 1

i mer och mindre halsbrytande saltomortaler. Ingon kan väl derföre beskylla den gamle Didier för att någonsin ha legat på latsidan och likväl är hela hans vinst efter en lång och mödosam bana endast — en elefant. Med denne har han klifvit upp i Olympen — på Vesterbro i Köpenhamn nemligen, och med dennes bistånd firar han nästa Måndag sin Iö:te födelsedag. Måhända har den nya och efter hvad från Köpenhamn förljudes särdeles prydliga Cirkus Salamonsky vid Vesterbros passage någon liten vrå för den snart 100årige konstbrodern och hans trogna clefant! Hr Strakosch har haft 2 fulla hus och hr Jolin 2 triumfaftnar mera! Hans -Mäster Smith intar en så framstående plats inom vår svenska dramatiska litteratur, det är ett stycke som bör vara så väl kändt för hvarjom och enom, som har anspråk på att följa med sin vid, att alla reflexioner öfver detsamma här äro öfverslödiga. Utförandet var synnerligt förtjenstfullt och den scenisk 2 uppsättningen, särdeles hvad beträffar 2:dre aktens 2:dra tablå, Smedjan, mycket tillfredsställande. Hr Jolins lugna och godmodiga ko. ik framstår i all sin glans i Kolmodins roll, som han sjelf skapat åt sig, och det torde kunna ifrågasättas huruvida icke hans korta monolog under sorticen i kyrkogårdsscenen innehåller mera humoristisk verldsåskådning och lefnadsvishet än många volymer. Den förbaskade suddernt Kolmodin inpreglar med några få ord i åhörarens sinne mera sann moral än t. ex. den predikant, som kan fiona det tillständigt att vid en begrafningsakt slunga ut anathema mot maskerader och andra thenna verldenes onsko och fåfängeligheter. Tack Kolmodin-Jolin! Oafsedt en för åhöraren nägot tröttande predikareton i allmänhet och i de många känsloscenerna isynnerhet är hr Österberg en ganska god Mäster Smith och hans apparition ståtlig. Wolmer är kanske hr Boströms bästa roll, han återger den med en sans och en moderation som förtjena allt erkännande. Fru Boström är en Yypperlig Helena, skalkaktigheten och ysterheten hos den sorglösa anga slickan, hängifvenheten och trotset hos den älskande qvinnan, under: gitvenheten och mildheten hos den förlåtande dottern, kort sagdt hela den fint tecknade karakteren framstår genom hennes omsorgstulla spel i sin rätta dager. Äfven de ötriga rollerna äro väl besatta, gällande detta icke minst om det sturska skomakareherrskapet Fipps, mycket lustigt framställat af hr Otter ström och fru Wagner. I morgon uppföres Mäåster Smith för tredje och sista gången. Lika behagligt som applåderna ljuda 1 den dramatiska artistens öron, lika missljudande, att icke säga något värre, förekomma utan tvifvel hyssjningarne, Sådana förekommo ej sällan vid Thorsdagens representation af Mäster Smith, HEiter vårt förmenande utgjorde de endast en ganska berättigad protest mot en hos vår publik dessvärre djupt iprotad ovana att i tid och otid applådera och som det heter ropa in för öppen ridå. Något mera störande, mera malplaceradt än dessa dundrande applåder midt uppe i en eflektscen, detta sätt att så godt som med våld tvinga artisten att genom ett räteruppträdande på scenen för den icke applådvurmige åskådaren bortjaga all illusion och dermed förstöra den stämning, hvari författaren genom sitt arbete, artisten sjelf genom sitt spel, nyss försatt honom, detta synes oss snart sagdt oförlåtligt och måste — vi älska åtminsone att tro det — för artisten vara mera pinsamt än angenämt. Hvarföre icke kunna vänta till aktons slut, men kanske har då intresset redan hunDit bortdunsta på samma sätt som efter söreställningens slut ridån knappast hunnit ned till teatergoltvet förr än minst hälften af publiken står med öfverplaggen på i korridoren. Lime is money, är ett mycket präktigt engelskt ordspråk, men vanlig svensk höflighet mot de uppträdande artisterna är heller icke att förakta, och ohöfligt blir det alltid, när dessa vid sista inropningen — ty skrikhalsarne på hyllan släppa aldrig efter denna sin rättighet — få skåda publiken i full reträtt och salongen i det närmaste tom. Endast så, icke annorlunda, kunna vv under nuvarande omständigteter förklara de omtalade hyssjninsarne. Vi påpeka i sammanhang härmed, liksom lera gånger förut, det olämpliga i att medjaga minderåriga barn på spektaklet. För lem har ju hr Salamonsky i (Urkus enkom mordnat barn-represeutationer och der kunna le ha roligt, istället tör att de i tealersalonsen vanligen ställa till spektakel i en m nIre behaglig mering. En sådan der liten patsam verldsborgarluna störde i Thordags i m andra radens sidologe med sina högljudda nonologer den ötriga publiken, vanligen unler det de mest gripande scenerna uppfördes så teatern. Men en öm moder vill icke geria lemna Ulllan ensam hemma. Detta påninner oss om en historia. Till en beskedlig ungkarl på landet anände en vacker dag hans i staden gifta syter, medförande fem barn och två pigor tör tt helsa på den snälle, rare morbror Janner. len morbror Janne såg allting utom traktead ut och kastade en förfärad blick på den inga procession, som armade sig in genom örren till hans matsal. En moders öga är kurpt, och knappt hade kära syster varselifvit molnen på broderns panna förrän hon rskuldande utbrast: ÅAck, du undrar visst å att vi komma så månesa man hvam slösa