Göteborgsposten – 26 februari 1870, sida 1

på långliga tider ingen man af hans Åsack gjort härstädes, Vi vilja icke vara nog ogrannlaga att uppgöra några kalkyler öfver den nätta netto-vinst, som företaget utan tvitvel lemnat, vi inskränka oss till att falla i admiratious-sörbluflning öfver att Göteborg kunnat ega en publik, för hvilken de, om ock i många afseenden högst förtjensttulla, dock temligen enahanda prestationerna i Cirkus Salamonsky haft en så oemotständlig dragningskraft. Att platserna i de öfre regionerna nästan alltid varit tätt besatta kan svårligen förundra, dylika skådespel ha alltid utgjort massornas ögonlust — panem et circenses, hette det redan hos de gamle — men att parketter och loger under en så rundlig tid äfven kunnat ega ven talrik och intresserad publik af herrar och damer, det stöter nästan på det löj—, det otroliga, ville vi säga. Men det bevisar helt enkelt, att hr Salamonsky är en man, som förstår sin publik. När de fyra trakenerhingstarne, de Blennowska pudlarne, de 8 clowns med den oförliknelige (det erkänna vi gerna) m:r Burgess i spetsen, när Mazeppa,Casparino, dteeplechasen, Den röde skogsdjefvulen etc. etc. slutligen förlorat nyhetens behag, när den tilltagande vintern småningom börjat afkyla värmen hos äskådarne och kommit deras täta leder att något glesna, när slutligen hr Strakosch ji Johan Jolin skaffat sig en farlig rival till allmänhetens gunst, hvad gjorde väl då hr Salamonsky? Började han att förkvifla eller skaffade han sig månne en ny, nionde clown? Ingalunda, han annonserade endast en extra Gala föreställning i förening med gratis-utlottning af en polsk racehäst, skolhästen Negress, och si den spiken eller rättare sagdt den hästen drog — åter tillsammans ett pin-packadt hus. Uppmuntrad af framgången bjöd den spekulative direktören snart på en ny gratisutlottning af en ungersk racehåst, skolhästen Punch, alltid med samma lysande resultat, och slutligen då visforhällandena i Sundet med obetvinglig makt hindrade honom och hans sällskap trån vatt an: träda resan till Köpenbamn arrangerade han en å:dje och sista utlottning af en hanoveransk racehäst, manöverhästen Dana. Då, när at skedets bittra timma snart skulle slå, när förhoppningarre om att bli den lycklige egaren, den öfversälla egarinnan till en liten manöverhäst tör alltid åuminstone för säsongen skulle blekna och törevinna, då, det vill säga i Tisdags var tilloppet åter så starkt att flera hundrade (vinningslystna) åskådare fingo återvända med olörrättadt ärende och inne i sjeltva cirkus var hvarenda möjlig eller omöjlig fläck upptagen, ja, till och med bjelklagen ölverst uppe i taket voro här och der beklädda med skådelystna, hvilka antagligen uppfattat uttrycket gratisutlottning! så, att man gratis kunde bevista den, Samtidigt härmed var äfven Nya Teatern, hvarestMäster Smitauppfördes sor första gången, i det närmaste fullsatt, så att våra estetici par präförence icke behöfde störas i sin konstnjutning genom några omilda sidotankar på den magnetiska Diana. Men — o, du store Carl Gaudelius, hvarföre hade icke också du en liten häst till hands, när barytonisternas konung, Wienarnes älskling, den oöfverträftlige Johann Boch fick sjunga ÅWilhelm Tell och -Kigoletto för tom salong; hvarföre kunde icke din sekreterare, gigantisko Anton Rubinstein, falla på den idben att samtidigt med din andra konsert anordna en gratisutlottning af en gammal styfbent häst-tördetting? Ilelt säkert skulle du icke då behött uplefva den förolämpningen att nödgas utveckla hela din ötverväldigande, verluskunniga och verldsberömda talang, inför ett auditorium, knappt nog större än det en trupp hanoveranska racemusikanter hvilken stund som helst kan blåsa ihop i en gård på någon af våra bakgator. I stjernor på konstens himmel, I konstnärer till lif och själ, I store andar, som etter långa års arbete och sträfvan slutligen tillkämpat er samtidens aktning och beundran, hvad båtar eder allt detta; viljen I åtvjuta någon varaktig framgång i den stolta staden som nämnes Sveriges andra, vi bedja eder, sätten då framför allt, som devis på er sköld: ÅÅtt konungarike för en häst! Skämt åsido, hvarkon vilja eller kunna f vi förneka att det Salamonskyska sållskapeti t hög grad gjort fig slörtjent af den uppmun4 tran, det här rönt. Direktören och direktrija sen äro båda framstående förmågor i sin genre, or Burgess är den roligaste och mångsdiga5 ste pajas, som på decennier här uppträdt, le italienska små och stora clowns lörundransP värdt skickliga och sällskapet i sin helhet i dklanderligt. De ovanligt fraicha och eleganta i ———— 2 0 costymerna och den anstrykning så att säga d it Anstand und Wurder, som städse utmärkt I P öreställningarne, ha också utan tvifvel i ej; inga mån bidragit till att göra sällskapet ir mtyckt och — till ett annat år — efterängtadt. ; lå När man på aftonen vid ljus och lami s! dors sken i en cirkus ser ryttare och ryta arinnor ila fram på eldiga springare, helsade N ned bifallsrop från tusentals munnar, tänker 1rå nan nog icke på att äfven denna gren af lå konsten har icke blott rosor, utan också di nånga, många törnen, att icke alla konstbe! sl idaredirektörer skörda guld på sin affär. Bit bi alande bevis bärpå är allas vår gamle beante, mannen med födelsedagarne, gubben pi