Göteborgsposten – 25 februari 1870, sida 3

nal lage VISAT Sig ÅlYCH I ALMTGM IÄkHUMCT, OCH ett stort steg i denna riktning har tagits, sedan Tischendorf utgitvit Sinaiklostrets codex. Och likväl grundar sig hans fynd på en blott slump, om man så vill, en slump som dock har någonting af Försynens handledning och kan dritva en till en viss religiös ötvertygelse om Försynens ingripande i äfven de tillfälligaste händelser. Det är skildringen af denna slump, som utgör det väsentligaste föremålet för den bok, hvars titel vi här ofvan angilvit, ehuru den äfven i andra afseenden har stora och obestridliga förtjenster, såsom ett ledigt språk, en god berättareförmåga, intresserande naturteckningar och i allmänhet en viss energi i stilen, hvilken fängslar. I Maj 1844 besökte Tischendorf för första gången Sinaiklostret S:t Catharina, i afsigt att inom dess gamla murar, hvilka förblitvit ostörda sedan deras uppbyggande under Justinianus, uppspåra skatten tör den bibliska vetenskapen. Denna förhoppning blef icke ouppfylld. Midt i klosterbiblioteket, hvars böcker och handskrifter voro uppställda på hyllor rundtomkring, stod en korg med lemningar at åtskilliga gamla, delvis fördertvade handskritter. Tvenne dylika korgar hade redan blifvit kastade i elden. I denna korg sfann T. till sin största öfverraskning flera fragmenter at en grekisk bibelhandskrift på pergament, i hvilken han genast igenkände en af de äldsta, som finnas. Han lyckades med lätthet erhålla en del af detta manuskript och uppmanade till bättre vård af det öfriga. Etter sin återkomst hem till Sachsen utgaf han i litografieradt facsimile detta fragment, såsom den sannolikt äldsta at alla till vår tid komna grekiska pergamentshandskrifter. För att kunna taga en afskrift af jemväl de handskrifter, som han lemnat qvar, begaf sig Tischendorf för andra gången, 1853, till Orienten. Men han erfor nu på Sinai, att den dyrbara skatten troligen under mellantiden kommit till Europa. Han beslöt då att utgifva, hvad han afskrifvit 1844 och i hemlighet törvarat. Men Sinai stod städse för hans tankar, hvilka han ej kunde lösslita derifräån, hvarför han under kejsar Alexander II:s skydd företog en tredje resa till det gamla klostret. IIan egnade då flera dagar åt studier i dess biblioteker, men gjorde ej något fynd, som motsvarade hans ifriga förväntningar. Missmodig nppgaf han då tanken härpå och hade redan låtit beställa sina kameler för afresan d. 7 hebr. då han d. 4 Febr. gjorde en utflykt till Sebaijehslätten i sällskap med klostrets kunnige ikonomos. Tischendorf hade skänkt klostret några exemplar af sina Leipzigerupplagor af det Gamla och Nya Testamentets grekiska text, så att de båda kommo att tala om dessa böcker och isynnerhet om det Gamla Testamentets text. Efter det de återkommit ull klostret, bjöd ikonomen T. att i hans cell intaga några förfriskningar. Under sysselsättningen härmed anmärkte ikonomen, att äfven han hade en Septuaginta (den vanliga grekiska texten af Gamla Testamentet, benämnd efter de namnkunnige sjutio uttolkarne i Alexandria), och framtog ur ett hörn i rummet ett i ett rödt tygstycke insvept manuskript, hvilket han lade framför den europeiske lärde på bordet. Denne uppvecklade tyget och såg till sin stora förvåning de dyrbara reliker, som han år 1844 upptagit ur den skickelsedigra korgen. Bladens omfång angaf genast att de alldeles icke inskränkte sig till tragmenter af Gamla Testamentet, utan fann han efter ett flyktigt genombläddrande början och slutet af Nya Testamentet samt Barnabas epistel. Tischendorf bad att för närmare undersökning få upptaga tygomslaget med dess innehåll på sitt rum, hvilket ätven bifölls. Här fann han nu först, huru dyrbar den påträffade skatten var. Denna innehöll 346 blad af stort format. Utom 22 böcker af Gamla Testamentet, till största delen fullständiga, särdeles u Profeterna, de poetiska böckerna och de s. k. apokryferna, var det hela det Nya Testamentet utan den minsta lucka och derutöfver Barnabas bref fullständigt samt första deleu af Hermas Herde. Ur stånd att sofva, satte han sig genast, i trots af den dunkla lampan och den kalla luften, till att afskrifva Barnabas, frossande af glädjen att så med denna vördnadsvärda skrift begäfva den kristna verlden, isynnerhet som skriftens hittills kända öfversättning var opålitlig, fastän kyrkan i 2:dra och 3:dje århundradet varit benägen att gifva denna läroskrift lika rang med apostlarne Pauli och Petri bref. Utom Barnabas afskref han äfven fragmenterna af Herden. Följande dagen framställde han sin önskan att få afskrifva hela texten, 120,000 rader. Detta var dock omöjligt i sjeltva kloStret. Men han fick ej heller taga handskritten med sig. Priorn hade på grund al erkebiskop Constantins i Constantinopel timade död redan d. 3 Febr. begifvit sig tull Kairo, och hans samtycke måste Tischendorf ha. Med otrolig hast ilade den senare genom öknen och anlände till Kairo, der priorns illä1 112— 1 I