Göteborgsposten – 23 februari 1870, sida 2

den benämning ni gitvit honom, tycker ni väl, mr Carrington? — Spar era frågor ett ögonblick, om jag får be, sade Vietor — Douglas Dale är en rik man och öfver öronen kär i madame Durski; men han skulle vara den siste man i verlden att gå sin kusin i vägen, om han trodde henne fästad vid sir Reginald. Han är en dåre i vissa saker som jag nyss nämnde, och skulle mycket snarare, om han såge dem bragta till förtviflan, gifva dem tusen pund om året än befordra sina egna önskningar. Men en blygsam existens på tusen pund om året skulle hvarken anstå sir Reginald madame Durski eller mig, då deremot det andra arrangemanget skulle passa förträffligt för oss alla. — Hum, hon älskar verkligen er vän, sir Reginald, sade miss Brewer. — Bah! utbrast Victor Carrington föraktligt; naturligtvis älskar hon honom, men hvad gör det till saken? Han vill icke gifta sig med henne, det är hufvudsaken. Men Dale vill det deremot och vill äfven gifva henne oinskränkt dispositionsrätt öfver sina penningar. I en sådan ställning skall hon kunna visa sin tacksamhet mot er och sörja för att ert kommande lif blir behagligt. — Allt detta är möjligt, svarade miss Brewer lika lugnt som förut, men hvad skall jag göra för att bringa sakerna till en så önskvärd ståndpunkt? — Begagna det inflytande som er ställning hos madame Durski gifver er. Ni kan beständigt framhålla hennes belägenhet för henne, ni kan beständigt vidröra hennes och er nöd — den är stor eller hur? Ja — nå gör