Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 3

en summa af 1 pund 12 sh. 6 pence hvardera disponibel och tänker att först och främst understödja sådana personer, som kunna bidraga med 3 pund eller mera till sina resepenningar. Man underhandlar med en aktningsvärd firma om öfverlåtandet af ett fartyg för befordringen af 450 personer, hvarefter man vill afvakta, huruvida regeringen skall beqväma sig till att ställa obegagnade transportfartyg kostnadsfrivt till föreningens förfogande. Det är af intresse att se, huru hela den engelska pressen med aktningsvärd enstämmighet fördömer det Rochefortska skränet och de senaste upploppsförsöken i Paris, såsom varande alldeles omotiverade och ur alla synpunkter förkastliga. Daily Telegraph uppmanar tillochmed regeringen att å engelska folkets vägnar uttala för kejsaren dess sympatier. Hvad sagda orosförsök i Paris beträffar, så äro de nu fullständigt undertryckta. Paris är ånyo lugnt och allt har åter kommit i de gamla vanliga bjulspåren. Raspail, den deputerade från Lyon, har för sin helsas skull förts till Cannes, Rochefort hvilar ut sig i Pelagie, men Keratry och Ferry ha nu, tyckes det, trädt i deras ställe. Marseljäsen har börjat åter utgifvas, med Barberat såsom gerant och Dubost som hufvudredaktör. Den senare är en ung advokat och förtrogen vän till Bancel och Gambetta, hvaraf man drager den slutsatsen att dessa båda deputerade ha sm hand med i spelet vid affärens fortsättande. Man skall således för framtiden ha firman: Rochefort-Bancel-Gambetta. Man öfververlemnade åt Rochefort att välja, om han i Pelagie ville förflyttas från Pavillen de Princes eller lofva att ej visa sig, om några demonstrationer skulle göras, för att locka honom till fönstret. Han har lofvat detta och förblir nu i sin stora cell, der hans båda barn dagligen besöka honom. Le Droit berättar, att Rochefort från Pelagie skrifvit bref till en at medarbetarne i Marseljäsen, hvilka man fann i dennes ficka, då han arresterades. Dessa bref, som undgått fängelsedirektörens uppmärksamhet, äro enligt Droit af stor vigt. Bland de för sammansvärjning mot statens säkerhet häktade finnas fyra qvinnor, hvilka sitta i fängelset S:t Lazare. 400 personer blefvo under de oroliga aftnarne fasttagna. Lugnet är så fullkomligt återställdt, att trupperna ej mera äro konsignerade. Den bekante konstoch teaterkritikern Paul de Saint-Victor, en af det moderna Frankrikes finaste pennor, har utnämnts till inspector för de sköna konsterna. Telegrafen har redan för ett par dagar sedan meddelat, att Franska regeringen, enligt en uppgift i Times, i en note till påfveregeringen i Rom förklarat sig ogilla de absolutistiska tendenser, hon vill göra gällande, och antydt, att de franska trupperna måste tillbakadragas, för att den franska flaggan ej må ha skenet af att skydda sådana frihetsfientliga sträfvanden. Roms integritet skulle transka regeringen dessutom kunna på annat sätt betrygga. Vi ha, såsom våra läsare torde erinra sig, flera gånger uttalat såsom vår mening, att det franska kabinettet måste förr eller senare taga detta steg. De nämnda absolutistiska tendenserna i Rom äro ock af natur att väcka allmän afsky, sedan de nu ändtligen blifvit afslöjade. Enligt dem har det ekumeniska mötet endast tillkommit, för att sanktionera skapandet af en större centralisation i Rom, den påfliga maktens utvidgning och upphäfvandet af de skrankor, som ännu kunna inom de enskilda kyrkorna stå hindrande i vägen. För denna plan är jesuiterorden just en god drifkraft. Dess syftemål är neml. att i hvarje stift bilda åtminstone ett svart citadell med påflig besåttning samt hålla biskop, presterskap och folk i fullständig underkastelse under Rom och dess befallningar. Om det kommer att fortgå på det sättet, sade nyligen en fransk biskop, så skall man väl skicka oss äfven vigvattnet mot betalning från Rom. Och jesuiterna skola nog draga försorg om, att så kommer att gå. Biskoparne ha tillfälle att nu genomskåda det fördrag, som består mellan curian och jesuiterorden. Påfven antager jesuiternas teologi och påtvingar hela kyrkan densamma, hvartill han just behöfver ofelbarheten; men jesuiterna arbeta på predikstolen, i biktsalen, i skolorna och i skrifter för curians herravälde och hela det kyrkliga lifvets romanisering. Den ena handen tvår den andra, och båda parterna säga: Vi tjena, för att herska. Under det att i Rom sålunda planer smidas för, att staten skall i kyrkan söka grundvilkoren för sitt bestånd, måste dessas smeder jesuiterna likväl känna det bittert att se, huru det en gång dem så undergifna Spanien grundligt afskuddat sig presterskapets inflytande på den verldsliga regeringen. Men ännu harmsnare måste de bli af att höra ord utslungas öfver hela landet, hvilka skoningsFE G8 1220—