Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 3

0 VM OD-—h 82— slags lösning af den irländska jordfrågan skall komma att gifva uppslaget till ett billigare ordnande af den icke besutne jordarbetarens hittills så prekära ställning. Det är en fråga, som har så många sidor och ingriper så djupt i en mängd sociala förhållanden, att man ej kan genast öfverblicka densamma i hela dess omfattning. Men hon vinner på att närmare studeras, ty hon säger oss med mäktigt varnande stämma, att vi böra väl vakta oss för att endast med en förnäm axelryckning möta de reformfordringar, som böra höjas från lager af samhället, dit upplysningens ljus nu tränger med sin stråle och väcker till medvetenhet den i nödens betryckthet och okunnighetens mörker dittills slumrade känslan af menniskovärde och menniskorätt. Det förslag till ordnande af den irländska jordfrågan, som regeringen framlagt inför parlamentet är ganska moderat, men likväl genomgripande och sådant, att det måste leda till ingalunda betydelselösa ändringar i den hittills undertryckta öns ställning och äfvenledes genom omständigheternas tvingande makt, la forces des choses, i den engelske jordarbetarens förhållanden i allmänhet. Det sönderfaller i tre hufvudpunkter: 1. Storleken af den ersättning, som skall tillerkännas de, frivilligt eller af tvång, från sitt förpaktnings(arrende-) hemman afflyttande förpaktarne för hvarje af dem påbörjad eller varaktigt genomförd förbättring; 2. Fullmakt sör regeringen att gifva förpaktare förskotter vill förvärfvande af grund och jord; 3. Införande af skiljedomstolar, för att fredligt utjemna tvister mellan förpaktare och egendomsegare. Hvardera af dessa punkter innehåller, såsom man vid första blicken lätt kan skönja, en mängd detaljbestämmelser, hvarför jordbillen utgjort ett icke mindre stycke arbete, än kyrkobillen förlidet år. Förslaget nämner intet om Brights gamla plan, att förpaktningskontrakten skulle göras permanenta; deremot fäster punkten 2 afseende på det af Bright törut väckta, på sin tid mycket försmädade förslaget om ovilkorliga perningförskotter till förpaktare. Går nu detta regeringsförslag igenom, så skall den irländske förpaktaren (på svenska: frälsebonde, torpare) ha det ojemförligt mycket bättre, än den engelske och skotske, och vara i stånd att med statens tillhjelp bli fri brukare af den egendom; han antingen sjelf hyrde som förpaktningsgods eller öfvertog etter far och tarfar. Ur principiel synpunkt anses förslaget ej lemna någonting öfrigt att önska, och att det skall i sin allmänlighet gå igenom, derför har man betryggande visshet i den omständigheten, att de konservativa, att de höga och rika lorderna, hvilkas ekonomi det här gäller, icke förmått att, fastän ett förslag i denna riktning väntats, för dess motande bilda en kompakt enhet eller ens kunnat skaffa sig en anförare, hvilken ville föra deras runor med den äran. Detta vittnar om en svaghet i partiet, en misstämning, som vi för vår del ingalunda vilja klaga öfver, ty den innebär ett löfte om ny seger för friheten. En andra fråga, som skall kräfva parlamentets uppmärksamhet i större grad, är den om undervisningsväsendet. Alven i afseende härpå väntar man ett regeringsförslag, ehuru trontalet tegat dermed. Det är en fläck på Englands sköld, att det i folkbildning blifvit så långt efter andra stater, de der bringa det till att skämmas. Dock visa sig nu säkra tecken till ett snart afhjelpaude häraf i den omständigheten, att rörelsen för erhållandet af ett bättre skolväsen blifvit i England så stark och oaflåtlig, som en gång sträfvandena efter en parlamentsreform. Ej ringa tack tillkommer härför den nationala undervisningsföreningen, som bildats i Birmingham, den stad från hvilken så mången fruktbringande tanke utbredts öfver landet. Tvifvelaktigt är, huruvida man skall kunna vinna allmänt gillande af den konfessionslöshet tör folkskolan, som denna förening fordrar (neml. att ingen religionsundervisning skall i skolan bedrifvas); men man kan väl antaga, att de flesta ministrarne icke skola fordra, det barnen ovilkorligen skola taga del i religionsundervisningen. I England finnes ännu icke någon obligatorisk skolgång för barnen. Den stora föreningen har satt en sådan på sitt program, och regeringen skall antagligen äfven låta den bestämmelsen ingå i sitt förslag. Inom de högre undervisningsanstalterna är ock en särskild reform oundviklig, neml. alskaffande af religions-sederna, hvilka vid universiteten Oxford och Cambridge utesluta de uppriktiga anhängarne af en annan trosbekännelse, än den statskyrkliga från lärareplatser, åtnjutande af stipendier och deltagande i den akademiska förvaltningen. — För öfrigt allt bestämmelser, som ända tills i dag gällt äfven för vårt land, hvilket således icke har någondöm 6 2 datta aAtfanmnn I hh