Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 1

— Och ni skall bo på ert gamla ställe. — Bestämdt. — Och vi skola träffas lika ofta som förut, eller hur, Douglas? sade sir Reginald. Ni får ej låta vår stackars Lionels öde tynga på ert sinne, min bäste vän; både er kropp och er själ skulle lida deraf. Ni måste komma till Hilton House och deltaga i våra gamla tidsfördrif. Det skall munira upp er. — Ja, svarade Douglas. Jag vet hur mycket jag kan räkna på er vänskap, Reginald. Jag skall helt och hållet öfverlemna mig i era händer. — Bäste vän, ni skall ej flana mig ovärdig ert förtroende. — Jag borde ej finna er sådan, Reginald. Sir Reginald betraktade tankfullt sin slägting, ty han föreställde sig för ett ögonblick att det låg någon dold betydelse i Douglas Dales ord. Men tonen hvari han yttrat dem var hans vanliga, och Reginalds misstankar skingrades snart af det uppriktiga uttrycket i hans ansigte. Sir Reginald lemnade Hallgrove några dagar efter olyckshåndelsen under jagten och begaf sig tillbaka till sin bostad i London, hvilken förekom honom ännu otrefligare och tarfligare än förut, sedan ban blifvit van vid lyxen i Hallgroves prestgård. Han brydde sig ej om att tillbringa aftuarne på Hilton House, ty han hade ej lust att höra på Paulines klagolåt öfver penningbrist och ensamhet. Londonsäsongen hade ännu ej börjat, och det fanns få narrar som spelaren kunde göra till sina offer genom de skickliga manövrer som så ofta förhjelpt honom