Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 1

dan löst: teoretiskt af vetenskapen och praktiskt af de civiliserade folkens råttsmedvetande. Innan den slutliga striden för hennes lösning började i svenska riksdagens andra kammare, ville tal. blott uttala den önskan, att ett visst argument, som med förkärlek begagnats just då kulturfråg r förelegat till afgörande, ej måtte användas denna gång, nemligen det argumentet, att fördomar mot retormen existera utom kammaren, bland allmänheten eller bland kommitenternad. Tal. lemnade en utredning af representantens ställning till sina valmän, hvilkas önskningar väl böra beaktas, men icke aktas då de hafva sin grund i fördomar. Han mäste handla som en sjelfständig man, såsom för sina handlingar sjelf ansvarig; och sättet för andra kammarens sammansättning lemnade i detta fall all nödig garanti för hvarje ärendes konstitutionela och grundliga hehandling. Ilvad det nu föreliggande ärendet beträffade, så gällde det frågan, huruvida Sveriges grundlag hädanefter skall känna sig solidar med bekännelsetvång eller med bekännelsefrihet. Det fega handi ittet att vackla mellan dessa båda grundsatser kan ej längre fortsätt: Det är häde juridiskt och moraliskt omöjligt. Äfven i politiskt hänseende skall ett sådant vacklande ej länge bli tänkbart, ty gränserna mellan de olika nationerna utplånas så småningom genom den lättadee edscln; och tidens klarnade medvetande omöjligt dana gränser, som skilja olika tänkande i religiösa frågor från hvarandra. Ingenting är i allmänhet onaturligare än att uppdraga gränslinier för frågor, som uteslutande tillhöra det andliga gebitet. De nu gällande stadgarna äro icke blott ett tvång mot ädlare dissenters, hvilka för sin fasta tro hindras från utöfvande af medborgerliga rättigheter, utan lika mycket ett lockbete för de svaga, som derigenom utsättas för frestelsen att för vinnande af timliga fördelar rångå sin religiösa öfvertygelse. Mången med tal. skulle utan tvitvel känna sig manad att försvara det döende trostvänget, om denna sak vore god; men nu är det en ond sak, som ginge sitt fall till mötes. — Under de strider, som vid denna riksdag förestå angående bankoch penningfrågor och frågor, som röra enskilda intressen, blir det ej tillfälle att lägga i dagen de ädla känslor och upphöjda tänkesätt, som finnas hos svenska folkets representanter; men i dag vid denna frågas afgörande är ett sådant tillfalle, och tal. hoppades till Gud, att denna dag skulle bli en segrens dag och icke en nederlagets, att denna dag skulle visa verlden, som just med anledning at denna kulturfråga har sina blickar fästade på svenska riksdagen, att Sveriges folk intagit en värdig ståndpunkt i atscende på bildning och humanitet. Hr Rydbergs anförande, som mottogs med ljudligt bifall, utgjorde egentligen prologen till den verkliga diskussionen. Ir Rundgren, som efter honom fick ordet, förklarade sig genast som en atgjord motståndare till förslaget och riktade under ett längre anförande många anmärkningar mot detsamma äfvensom mot den föregående talaren. Då det här är omöjligt att utförligare redogöra för hvarje talares yttrande skola vi sammanföra de hufvudskäl, som reformens motståndare — under törmiddagen brr Rundgren och och Liss Olof Larsson samt till en del äfven hr Ehrenborg — framställde. Hr Runggzzen kunde ej neka till att allmänna tänkesättet i denna fråga var ganska bestämdt och att lagstiftarne ej kunde undgå att känna dess tryck; han skattade sig dock ly cklig att ej stå ensam om sin mening, till bevis hvarpå han anförde yttranden af en representant från Stockholm och en från Göteborg, då denna fråga af rikslagen förklarades hvilande. Först och främst anmärkte han att grundlagsförslaget hade stora formela brister, som skulle komma att vålla stora obehag; hvarefter han invände, att vi vid stiftande ar srundlagar ej kunna taga intryck af utlandets exempel; att det blott är ett ringa fatal hvarför vi skulle indra vår grundlag; att vi ha tillräckligt — mår säga öfverflöd — på personer som egna sig åt tjenrtemannabanan, och behöfva således ej dit bereda inträde för ännu fler; att toleransen, sådan den nu vanligen uppträder — tal. ansåg den vara detsamma som Tikgiltighet — icke är någon stor ide att lefva för — endast en tolerans som sammanfaller med kå lekens ansag tal. värd att aktas —; att hvad som är fördom för en, är icke fördom för en annan — i sammanhang med hvilken anmärkning tal. berättade följande anekdot: in tjuf tillfrågades af domaren om han ej kännt någon rädsla oc bh skygghet när han k stölden. Nädig domare, svarade tjutven, -fördomarnes tid är förbi! — Protestantismen vore för tal. det renaste uttrycket för religionen, och den ka kyrkan den tridsammaste, den mest föramma och mer främmande för strider än an: å ena sidan katolicismen, å den andra sidan kor. Men omkring denna kyrka stå extresekterismen. Det vore förundrausvärdt att man nu hufvudsakligen fäste sig vid mosaiska trosbekännare, alldeles åsidosättande ic i Vi ha dock färskt exempel på att katolska kyrkan ännu i dag framställer samma anspråk som förr, att hon vill vara en stat i staten och att hon sålunda uppträder fientlig mot den protestantiska staten. Sekterna, med deras mot den bestående statskyrkan, och judendomen är ande elementer, utgöra protester den bestämdaste protest mot kristendomen. Kan man utan fara öppna fältet för dessa siender? Judendomen bildar dessutom en egen nationalitet, Som väl har lust och förmåga att intränga bland andra nationaliteter, similera sig med dem. Opinionens påtryckning hade men saknar vilja och förmåga att as